Så lätt att säga JA

Det kanske är en dålig vana , eller ett destruktivt beteende. Vad vet jag? Men att säga ja är så lätt för mig. Innan jag hinner tänka till ramlar bokstäverna ur min mun och vips så är jag där. Att försvara sig själv är så himlans svårt i vissa lägen och tanken på sih själv är så obefintlig. Och som alltid gör jag det som jag tror önskas att jag ska göra. Sedan barnsben har jag gjort det som jag trott att jag ska göra men inte alltid varit det jag själv vill eller velat. Och även tagit beslut som jag själv inte kännt varit rätt. Därav kommer jag nu in i en fas i mitt liv där jag inser att jag måste sätta mi själv först. I alla lägen och alla relationer. Jag är ingen superwoman ingen bree van de kamp heller. Eller just den där bree van de kamp delen av mig själv den tycker jag om. Men det är ju just därför att det är min tillflyktsort. Som tonåring tog jag ut min sorg genom att varva svält med hetsätning. Det slutade med ett rejält självdestruktivt beteende som ändas ärren på min kropp är bevis nog. Lyckligtvis nog betalade landstinget operationen och jag förblir en zebra utan ränder. En icke riktig varelse som inte lever på sin egna tid.
Har många gånger fajtas med mardömmen om att dö ung och olycklig. Inte uppnå det jag vill. Och vad är det jag vill?
Jag behåller mina drömmar inom mig. Lyssnar till ljudet av en barnkropps andetag. Känner lugnet och verkligheten här och nu. Är tacksam för det liv jag har börjat våga leva. Och för de utvalda jag valt att dela det med. Ni är få men ni är unika. Jag har styrka och jag har Noor. Jag har kärlek och jag har ärlighet och ber än så kan jag inte begära just nu.