DU

Du kom och du gav. Du försökte visa den där sidan som så många gånger förut. Jag lät dig jag gav dig en chans och nu?! Jag vill aldrig mera se ditt ansikte vill inte se åt ditt håll. Mina enkla hälsningsfraser visar klart och tydligt ditt omogna sätt att försöka ta mig till dig. Jag känner avsky jag känner rädsla och äckelhetskänslor. Snälla sägh aldrig mera hej säg alrdig mer något titta inte åt mitt hål låt mig vara låt mig gå min väg nu. Once and for all

Försvinn

Du sitter där på sängkanten. Trär på dig strumporna och ler så där som bara du kan. Kysser mig lätt på munnen och mumlar att vi ses snart. En timme mellan våra tider då vi börjar jobba. Vänder mig om och tar kudden intill mig kramar om den. Den luktar du. Den luktar precis som du gjorde när du höll min hand hela natten. Jag vaknar nyvaken och förvirrad. Vart e du? Det var en dröm en enkel dröm där du fick plats.  Men jag vill att du ska försvinna. Du har ingen plats i mitt liv längre. inte ens i mina drömmar skall du finnas. Du var då förlängesen. Då vi studerade då vi levde korridors liv. Försvinn snälla låt det bestå vid hälsningsfraser några ynka pustar med rök. Thats it där får de bestå. En plats i hjärtat jag men en liten sådan.

Gör ont

Det gör ont. Det är vemodigt och det är obekvämt. Mitt hjärta hör hemma i det utländska. Men min kropp skriker efter uppmärksamhet. Se mig , ge mig visa mig. Skratta med mig tala med mig. Låt mig vara princessan som jag en gång var.Kanske är men inte känner mig som. Visa mig världen visa mig dig. SE MIG

Du frågar

Jag tar mig ut och jag vet att du är där. Men med ditt headset i örat tror jag att du pratar med någon. Jag hör ett hej. Hur e det? Han pratar med mig. Och jag svarar. Du frågar och jag svarar och förstår inte att frågan är privat och inte jobbrelaterad. Jag svarar bra mycket att göra! Sedan slår det mig du undrade hur helgen hade varit privat.
  Jag blir rädd att du tror att bebisen var min men samtidigt känns det skönt att spela svår. Jag vet ju längst där inne att du bara är ett spel en roll i min inre pjäs. Och du vet mycket väl att det är samma sak. Men jag tror mig veta att du har en snurra på din privata tråd. jag har hört dina samtal jag har sett dina ansikts uttryck. Och även fast vi spelar i samma pjäs med samma innehåll och samma lika så är det något där i din glimt som får mig att le.

Kan och vill

Jag vet att du vill jag vet också att du kan. men orden stockar sig och orden faller tillbaka. Du gör det som är rätt. Jag håller i mitt hjärta en liten plats till dig. Platser blir aldirg större om kanske mindre. Men önskan att du skall håålla mig en sista gång är enorm. Kyss mig inte inled mig inte i frestelse men håll mig. Håll mig hårt och viska sakta i mitt öra och jag behöver höra.

jag vill inte

Jag vill inte att du hälsar , jag vill inte att du går. Jag vill inte hålla din hannd och jag vill hålla den ändå.Jag vill smeka din kind låstas som om allt var en saga. Som om allt var helt annorlunda. Tillbaka till tiden då du var du och jag var jag. Två studerande unga vuxna på varsin linje. Med studentlägenheten vägg i vägg och kvällsvis med biblioteksbesök. Kaffekoppar hämtade på sunk kafet på hörnet. Vi delade på energibars och löste världsproblemen. Vi älskade på toaletten utanför aulan och studerade medicinska termer nakna i sängen. Vi firade provreslutat på studentkåren. Delade på fester och umgicks med de våra. Allt var en enda stor lycklig bubbla som förvann. Vi älskade djupt vi delade hemligheter och förtroenden. Allt försvann när vi förlorade vår trygga studieplats. Våra blivande jobb blev på skilda orter och distansen blev för stor.. Nu säger du Puss Puss i etern men inte till mig. Nu ser du mig. Du håller mig sällskap med ord och ciggarett rök. Jag älskar din närvaro jag älskar din doft. Men mer än så verken kan eller får jag älska.

Igår idag imorgon

Jag tände den där förbannade ciggaretten. Då min kropp kände närhet av något specielt. Du tände din du sa ord du sa meningar och hjärtat slog slag. Allt började så bra men dagen avslutades så absourt. Nu e jag här och nu. Nu är jag medveten om vad jag egentligen vill ha. Jag vill inte ha dig. Du var en drog som stillade mitt sinne. Mitt oroliga sinne och min ovisshet. Du var sänd av gud att tråna mig , låta mig smaka på det förbjudna äpplet som jag aldrig tog en tugga utav. Som tur var kanske. Jag lärde mig en läxa jag lärde mig att älska och glömma och förlåta. Jag lärde mig att inte prova på gräset på andra sidan.

Puss puss

Orden högg i mitt bröst. Samtidigt som dem skapade bekräftelse i mig själv att detta bara är ett tillfälligt tillstånd. Ett tillstånd där min inre kris fått utlopp för annat. Helt oskyldigt tittande. Oskyldiga leenden och oskyldiga meningsbyten som egentligen inte betytt någonting. Morgonen hade ju börjat så bra. Ord blev till meningar sekunder blev till minuter. Minutrarna blev till en hel stund. Vinden smekte min kind så där lätt som din smekte min.
 

Komma dig nära

Varje gång jag ser dig känner jag att det ända jag vill är att komma dig nära.
Folk vänder sig om när du går förbi stod lite längre bort vinkade in en bil
du såg åt mitt håll men jag låtsades som ingenting. Mitt hjärta slog jag hörde varje slag
jag vill komma nära dig och jag ska göra det en dag.
Varje gång jag ser dig är det som om allting stannar till jag vet inte varför . Varje gång jag ser dig känner jag att det ända jag vill är att komma dig nära. Det är samma sak varje gång vi ses. jag såg dig igår kväll och vi växlade några ord några artiga fraser om vädret sen gick du till ditt bord. Du satt och pratade med någon anan medans du vickade på din stol. Jag borde gått jag borde gett mig av men något höll mig kvar. Varje gång du ser mig är det som allting stannar till.jag vet inte varför det enda jag vill är att komma dig nära.

Höstmiddag

Det är den årliga höstmiddagen. Då vi alla bjuds in. Det skall diskuteras budget , året som gått och middag skall serveras. Borden står fint uppdukade och middagen är av enklaste variant. Potatis sallad och rostbiff. Till min förvåning står det rödvinsflaskor på borden. Jag tar min plats brevid T. Kvinnan som är trygghet och säkerhet. Därborta står han och vet inte vart han ska sitta och helt plötsligt när jag sitter där i en diskussion med T så känner jag hans närvaro. Han har mycket riktigt tagit plats brevid mig. Efter 4 veckors ignorerande känns detta väldigt obekvämt och lustigt. Han pressar fram ett HEJ. Och jag är tvungen att ge svar till tals och pressar långsamt fram ett tyst hej. Vänder mig om och försöker ta mig in i konversationen mellan T och M.
Plötsligt har jag ett glas med vin framför mig och någon ja HAN frösöker isg på en simpel skål och jag skålar tillbaka. Ord byts och meningar kommer ur munnen på oss båda. Tillslut reser jag mig upp och plockar fram en cigg ur väskan. Han undrar vart jag ska och gör mig sällskap ut i kylan. Glömmer min jacka pga nervositet och känner hur kylan smeker min hud under blusen. -fryser du? Nej då ger jag till svar. Vi tänder varsin ciggarett och står där i kylan och ser på snön som klätt marken. Han undrar vart jag tagit vägen senaste tiden. -Har knappt sett dig säger han. Du är frånvarande och onårbar. -Detsamma ger jag honom till svar. Han skrattar till lägger sin kavaj över mina axlar. _så nu borde du hålla värmen lite bättre. Jag mumlar fram ett hej och känner hur de få klunkarna med vin värmer mig inombords och huvudet snurrar till. Lite mat intag på dagen påminner jag mig själv. Ska vi gå in frågar jag? mm visst säger han men vänta lite. Vänta på vad undrar jag och sträcker över kavajen till honom tänker på att han kanske vill ha den tillbaka och om vi går in och jag har den på mig kan frågor blir till påståenden. Men istället tar han min hand. Kramar den smeker bort ett hårstrå fårn min kind och kysser mig ömt.
Kyssa mig vad tänker han med? Mer hinner jag inte tänka innan jag besvarar hans kyss och känner värmen från hans armar runt mig. Nu hör jag röster inifrån röster som närmar sig dörren. Vi avslutar fort och tar oss in i värmen bland människor mat och vin. Vid bordet känne rjag en hand söka sig efter min. Och jag besvarar det hela med att lägga min i hans.
.... to be a answer some where

sparkar innefrån

Lägger min hand på Noor´s mage. det kommer sparkar till svar där innefrån. Min gudson sparkar hej till sin gudmor och min lycka är gjord. Det är så svårt att förstå att det bor någon där inne. Att om några månader kommer en livs levande bebis att komma ut. Han kommer ha ben armar och en kropp. ett utseende som vi kan identifiera. Han kommer skratta gråta och prata precis som vi. Älskade unge kom ut snart!

Fredag kväll

Det var fredag kväll. En sådan där när vi alla satt framför spegeln och målade oss. Håret var upp rullat på värmespolar. Musiken dunkade på och pulsen var högt. Det var snö ute och pälsen var det ultimata valet framför den där klumpiga goose jackan. Jag hade valt jeansen de ny inköpta med en lite mer utmanande men klassisk topp. Tanken på att HAN skulle vara där var enorm jag pumpade inombords av glädje och övade på leenden framför spegeln.
Taxin var här och som fulla tjejer vi var sprang vi snubblandes ner för alla trapporna från min älskade etta på östermalm. STUREPLAN skrek någon ljudligt åt taxi chauffören. - same place as last week? frågar chauffören självklart skriker vi i kör.
Kön var ingen match för oss stammgäster som alltid traskade vi förbi kön. När jag hängde in jackan i garderoben såg jag ett välbekant ansikte i baren. Det där lite smala med den rödlätta stubben som var mera brun än röd men ändå så lyste det lite rött i lampornas svaga ljus. Var inte på nu Tystnaden viskade Noor i mitt öra. Jag gick långsamt förbi Han och lät våra blickar mötas. -Jag bjuder skrek jossan med guldkortet i högsta hugg. Din tur nästa Tystnaden. Visst svarade jag och tog tacksamt emot champange glaset. det var liksom våran tradition alla bjöd laget runt i tur ordning och först ut var champangen. Efter 2 rundor champange var jag plötsligt själv i baren då två var på dansgolvet och resterande hade följtvarandra på toaletten. En mjuk hand på min axel. HEJ! Där stod han med sitt vackra leende som jag mest kände till på rökpauserna. Vi brukade inte byta mer än några enkla artighetsfraser med varandra. Något enstaka sms om gemensam rast det var allt. Jag stammade ett hej till svars. Han bjöd på ett glas rött och lät sin hand ligga kvar på min axel när han vände sig om för att prata med sitt sällskap. hans sällskap skulle gå ut och möta upp några andra och Han sa att han väntar här inne med mig tills dem kommer tillbaka.
Det kom ord ur hans mun jag aldrig trodde jag skulle få höra. Hur han längtat länge för att få bjuda ut mig men inte vågat. Hur han älskade mina små sms om rök pause och hur han brukade titta på mig i smyg när jag stod utanför hans fönster på mina raster. Vi gick hem tillsammans den kvällen. Hem till honom och det visade sig att vi inte bodde mer än ett kvarter ifrån varandra. Väl hemma hos honom fick jag en rykande kopp te stoppad i handen på mig. En värmande filt runt axlarna och vi låg och pratade hela natten. Klockan han bli 6 innan han vågade att kyssa mig. det var något vi båda hade längtat efter och vi skrattade tillsammans åt att längtan var uppnådd.vid 10 tiden somnade vi hand i hand. .....
to be continued

LÅG

Lågt mat intag och mens gör ju inte humöret bättre. Allmänt låg och lätt irriterad. Blickar men allt för få sällskap i 3 minuter vardagens höjd punkt. Älskades närvaro kröp in på skinnet och varje ord som sades känndes som påhopp och agg. Jag ville bara fly. Fly långt bort till mitt egna. Livet där jag är jag och ingen annan finns. Vara egen vara jag vem är jag?

Klivit över gränsen

Jo så är det. Sa ord jag inte borde sagt. Jag vet inte varför gud gör så här mot mig. Försöker du testa mig? Mitt hjärta är varmt tryggt och fullt av liv. men ändå finns det så mycket där på andra sidan som väcker värme. Leenden och något gammalt. Ja det är precis som det är. det är mitt gamla liv. Livet som flickan i Filippa K jeans och Ralph lauren skjorta. flickan vars liv spenderades på stureplan. Flickan som skrattade , dansade och levde.
Jag gör osm alltid när jag saknar det livet lyfter luren och ringer till pojken med det mörka håret. Kärleken själv han som tog mig med storm när jag var 15. han som var först med att visa mig kärlek, han som var först med att tro på mig. Och där i etern blir jag hon igen. Hon som tjuvrökte bakom buskarna, hon som älskade dagen som den kom.

Ögon som glittrar läppar som ler

Ett leende , två blickar som möts. Att vända sig om samtidigt och tillsammans inse att det är pinsamt. Telefonsamtal som var onödigt och ett överslätande sms. Kort kjol och gåra kostym byxor. Ciggaret rök som skapar dimma på himlen och sätter sig som ens tank på kläderna. Onödiga användnings områden endast för kontakt.

William har flyttat in

Jo , det är en sanning i den rubriken. Han har flyttat in i mina drömmar sedan en vecka tillbaka. Och det börjar nu bli läskigt. Om det är ömsesidig och relevant oskyldig flirt det vet jag inte.
I drömmarna är det så självklart så fjortis och så riktigt. Det är precis så som jag gillade livet för 9 år sedan. Tur är väl att allt är en dröm som komme rpå natten när ingen annan ser. Ingen annan vet förutom jag. Men jag har ju allt i mitt liv och därav förstår jag inte varför allt blir så här i drömmen.
i verkliga livet är det små ord byten , små leenden och hälsningsfraser. Det tittas det små les. men det är allt och det skall stanna där. Men william har flyttat in i mina drömmar.

Annorlunda så

Tar mitt dagliga bloss. Låter röken fylla mina lungor och smakar på kaffet. Stegen hörs bakom mig. Lätta steg från loafers av herrmodell. I ögonvrån skymtas färgen från den blå rocken. Där kommer doften, doften av herr parfym. William i egenhög person och tilltalar mig. Vi utbyter ord om dagen om vädret och planscher. Det är närhet på avstånd det är ögongodis och det är vardag.
Sekunden därpå kommer ett välbekant ansikte. Ett blombud av vänskap. Kärlek i form av blommor. Till mig?! Men å mina tårar mina nedvärderande ord om mig själv får gensvar. Att Mr R skickat denna man med blommor till mig, bara mig. Mitt hopp om att älskas leva och frodas kommer genast tillbaka. Jag doftar på rosen av kärlek. Williams doft är borta det finns inget annat nu.

Jag vill njuta av varje andetag. Jag vill låta luften rena mina lungor och le mot himlen. Men det finns ingen möjlighet. Mitt hjärta slår tungt och själen är målad i svart. Tårarna är så nära och hjärtat gör så ont. Livslusten försvann lika fort som sommaren. Att lägga mig under täcket och låta veckrona pasera är precis det jag skulel behöva. ASlla måsten och alla tvång känns menlösa och onödiga. Som detbarn jag en gång var vill jag ligga i foster ställning och låta tiden passera.
Jag ser ingen lycka i allting runtomkring. Låter telefonens signaler passera och ljudet irriterar mig så extremt.
Jag finner inte glädjen i ditt ansikte , jag finne ringen hunger inombords. Lugnet som en gång fanns är som bortblåst och min trygghet existerar inte. Tårarna smakar salt i min mungipa och jag lämnar inga spår.

Älska med hjärtat

Jag vill viga hela min dag åt mannen som drog upp mig ur brunnen. Mannen som lärde mig att älska livet och som lärde mig att finnas. Han är mannen som en gång tog min hand i sin och sa -jag ska ta hand om dig. Han lovade min far att ge mig det bästa livet någonsin. Och här står jag åtta år senare och försöker älska varje andetag. När jag snubblar står han där och ser till så att jag reser mig upp.
Det har då inte alltid varit en dans på rosorna det kan jag lova. Vi har båda låtit skiten sprida sig runt omkring oss. Och visst har ett och annat glas funnit sin plats som spillror på mitt golv. Och självklart har tårarna bildat en sjö , en vik någonstans. Men än dock står vi här och nu. Än dock finns våra hjärtan sammanslutna. Ett förhållande bygger på att ge och ta. Det finns dåliga dagar det finns bra dagar och det finns grå zoner. Jag är nog själv princessan av svart. Jag har levt tro mig jag har levt. Jag har sett mer än vad min ålder borde ha upplevt. Jag har mött döden, jag har sett skräcken i ögat , jag har vaknat upp och fått besked om att jag var nära döden. Jag har gått i tunneln och tillslut valt ljuset. Jag har levt jämte med Lucifer, varit hans slav. Men jag tillägnar den här dagen åt mannen som drog upp mig ur brunnen, mannen som gav mig ett liv. mannen jag tänker dela mitt liv med. mannen som är min hjälte och jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Ögongodis

Visst får man titta visst får man flirta säger styrka. Och jag tittar, vågar inte flirta men jag tittar så mina ögon blir mätta och får en riktig socker kick. Det där är min typ det där kläderna och det där mörka håret. Det är manlighet och en blandning utav kram nalle. Jag kan inte krypa in i den där famnen jag kan inte se han i ögonen. Men självklart kommer ett litet leende och ett smygande flin.
Vem vet han kanske är lika upptagen som mig. Men det gör mig ingenting bara jag får titta. Den där lilla rumpan i den där rutiga kostymen. Rocken som bara skriker manlighet och jag vill så gärna ta den där handen och promenera runt gatorna i Notting hill. Han är min William i mina tankar i mina drömmar så där oskyldigt och lätt.
Mr R var allt det där när vi lärde känna varandra , jag var beyonce i egen hög person. Och jag vet att vi båda saknar den tiden. Jag saknar mig själv vid den tiden. Och ja kilona ramlar långsamt av mig för att jag ska kunna kläpå mig mina urläckra stassar igen. Tighta jeans med skjortor och fräcka toppar. High heels och perfekt fönat hår. Jag vill stussa runt i stan hand i hand med Mr right. Spendera nätterna svettandes mellan lakan svala som en sommar bris. Jag vill ha tillbaka mitt liv.

Long time no see

Det var längesen jag skrev. Vet inte varför men tiden har liksom runnit iväg och jag har inte hunnit med någonting. Jag har oxå funderat på om denna hemliga blogg ksulel läggas ner men inser snabbt att jag måste ha den kvar som ett sätt att ventilera mig själv.
Fick glädjande nyheter idag att syster har blivit gudmor. Tråkigt nog ligger lilla Fina på neo men allt sre bra ut och jag antar attd em är hemma snart!
Själv har jag redan passerat 2 ägglossningar och och fått mens så lite eldsamt i ögat på både mig och sambon. Men det är bara att köra på igen. Någonstans tror jag att gud väntar in rätt tillfälle för oss. Visst e jag rädd för framtiden. Då butiken står upp nu och jag avslutar mitt jobb 20 oktober. Ekonomiskt behöver jag egentligen inte vara orolig. Allting komemr att gå bra det har vi ju sett till men ändå att vara egen företagare är något helt nytt och spännande.
Jag har en herrans massa annat som skall avslutas ochpbörjas och jag ligger efter som bara den. Skulle behöva en vecka hemma för att ta igen allting. Men jag får använda mig av de få timmar som finns på dygnet. Igår kväll fick jag en heldel gjort hemma och ikväll blir det stor städning och tvättning. Sen kommer jag stupa i säng.

Så lätt att säga JA

Det kanske är en dålig vana , eller ett destruktivt beteende. Vad vet jag? Men att säga ja är så lätt för mig. Innan jag hinner tänka till ramlar bokstäverna ur min mun och vips så är jag där. Att försvara sig själv är så himlans svårt i vissa lägen och tanken på sih själv är så obefintlig. Och som alltid gör jag det som jag tror önskas att jag ska göra. Sedan barnsben har jag gjort det som jag trott att jag ska göra men inte alltid varit det jag själv vill eller velat. Och även tagit beslut som jag själv inte kännt varit rätt. Därav kommer jag nu in i en fas i mitt liv där jag inser att jag måste sätta mi själv först. I alla lägen och alla relationer. Jag är ingen superwoman ingen bree van de kamp heller. Eller just den där bree van de kamp delen av mig själv den tycker jag om. Men det är ju just därför att det är min tillflyktsort. Som tonåring tog jag ut min sorg genom att varva svält med hetsätning. Det slutade med ett rejält självdestruktivt beteende som ändas ärren på min kropp är bevis nog. Lyckligtvis nog betalade landstinget operationen och jag förblir en zebra utan ränder. En icke riktig varelse som inte lever på sin egna tid.
Har många gånger fajtas med mardömmen om att dö ung och olycklig. Inte uppnå det jag vill. Och vad är det jag vill?
Jag behåller mina drömmar inom mig. Lyssnar till ljudet av en barnkropps andetag. Känner lugnet och verkligheten här och nu. Är tacksam för det liv jag har börjat våga leva. Och för de utvalda jag valt att dela det med. Ni är få men ni är unika. Jag har styrka och jag har Noor. Jag har kärlek och jag har ärlighet och ber än så kan jag inte begära just nu.

Doften av regn

Med altan dörren öppen sprider sig lukten av sommar och regn. Energin har långsamt börjat tankas på och kroppen känns en uns lättare att bära. Att andas in sommaren och friheten är viktigt för mig själ. Suset från tv i bakgrunden skapar stämmning att komma iform här hemma. oron för natten ligger och drar i maggropen. Viljan att låta natten bli en vaken natt är enorm. Men i det stora hela vet jag att sömnen är min bästa vän för att kunna fungera. Men varför känns det som om natten är så mycket mer för mig? Natten känns som om den är min. Min egna att spendera som jag vill. Vaken energifull och ensam. För det är nog just det natten ger mig. Ensamhet trygghet men med sambons andetag från sovrummet. Dagen känns så främmande, social och krävande. Jag vill sitta ute på altanen när natten blir svart , med tända ljus te kopp och mina egna tankar. Hur jag än gör i natt så vill jag leva fullt ut. Och jag sorterar långsamt mina måsten mina behov och mina val. Och jag vet att längst bort där i den mörka tunneln finns ljuset. Mitt ljus mitt liv.

Svårt men det ska gå

Nu finns det ett intyg på att jag faktist får spendera tiden hemma. Ett papper som intygar att jag inte får jobba på flera veckor. Men det är tungt och det gör ont inuti mig att jag inte får. Jag vet att jag behöver det här men det är svårt att acceptera , svårt att förstå och svårt att genomföra.. Samvetet tynger mig , jag vill jobba men vet att jag orkar inte. Hela jag är slut och de senaste dagarna har jag stängt in mig själv. Min kontakt med yttre världen har varit obefintlig. Några enstaka sms till styrka som är en av få som får mig att orka andas. Noor likaså. Jag har en resa framför mig , en resa där jag måste lära mig att komma tillbaka. Bli mig själv och samla kraft och ork för att leva. Dagen har flutit på och noor har gett mig kraft. Men ett sms från osäker spädde på den där klumpen i magen.
Mina fötter har gått sig trötta idag. Och kroppen ropar efter vila i soffan. Sambon borde ramla in om en timme och lite tid med honom borde jag orka med. Sen blir det natt och det blri dags att samla mera energi.

om att vara

Med en förhppningsvis kommande sjukskrivning ligger jag nerbäddad , frusen och tung. Funderar på när och hur mitt jag kunde bli en trasig själ med så många rädslor. Försöker var här och nu genom att förhålla mig till min kropp. Där nere är tårna ,naglarna känns mot det svala lakanet. Benen har sin tyngd mot lakanet precis som magen som tungt tungt pressar ut sig och skapar en smärta i min rygg. Svanken bränner , axlarna vilar sig mot min kudde. Armar och fingrar spelar fint över tanjent bordet. Borde vara pianot hemma i villan istället. Mitt egna lugna gömställe. Ögonen skapar tårar som långsamt söker sig ner över kinden och lämnar salt smak i min mun gipa. Frossan är värst mitt i högtryck fryser jag. Orken att hulka, skrika och gråta hysterisk är övervunnen med smärtan i min kropp. Skrubbsåret på handleden svider till och påminner mig om tiderna när dansen gav mig men för livet. När allt handlade om rak i ryggen och självdestruktiva tankar.
Det är en lång resa jag måste ta. Det är en lång väg att hitta tebax till mig själv. Vem är nu jag själv? Jag måste med papper och penna sortera ut mina problem mina sorger och besvär. Jag måste ta emot den hjälp jag får. Inte neka eller hoppa av på vägen.
Vem är jag och vad vill jag? Vad ska jag acceptera? vad vill jag med mitt liv? Hur ska jag komma dit och vilka människor får vara med på färden?

Att solla

Det är dags att solla i vänskapskretsen. Det är dags att ta vänskapen till en annan nivå. Börja prioritera mig själv och sätta mål.
Det finns vänner som Styrka , en vän som ger och tar och som alltid sprudlar av ideer. Säger sanningen och löser konflikter konkret och rakt ut.
Det finns Noor som håller din hand även om hon sitter på andra sidan jordklotet. Kommer med lösningar och ideer. Älskar dig för den du är och för det du gör.
Sen har vi tvillingen som är din raka kopia. Hon lever nästan precis som dig själv. Hon drar på samma bagage som dig och lever med samma problematik som du. Tillsammans med henne finns ingen skam ingen oro eller rädsla. Det finns inga konflikter eller problem. Hon är friden själv.
Söt är en själ som får dig att stå ut på arbetsplatsen. Hon förvånar dig med sina äventyr och sitt sätt. Hon utstrålar präktighet och stillsamhet men vad hon än tar sig för väntar ett äventyr.

härmas?

det var vi tre mot världen. Tre musketörer som segrade krig och delade skratt. Att alltid ställa upp på sina vänner har varit något alldeles självklart för mig. Min längtan efter barn trodde jag att dem båda visste om. Men tydligen var det inte så. Min älskade noor fick för någon månad sen veta att hon var gravid. Min glädje var enorm och på studs sprang jag ner och köpte lite kläder till kotten där i magen. Det fanns ingen avundsjuka i mig ingen alls. För jag visste att min tid kommer. Med tanke på allt jag och Mr R har gått igenom och krigat så visste jag att en dag är det min tur. Och att vara avundsjuk på sina alra bästa vän är för mig helt omöjligt. När jag hade köpt dem där kläderna berättade jag med stort leende på läpparna för osäker. Vännen som var en av oss musketörer. Jag såg ett avsky i hennes ansikte men tänkte inte direkt på det. Lät det glida förbi vi alla kan ha en dålig dag. För en månad sedan beslutade jag och Mr r att ta tag i vårt liv utan familjernas åsikter. Jag blev lycklig och kännde en enorm glädje att få bärja försöka skapa ett nytt levande liv inne i min kropp.
Osäker åkte på semester och kom hem två veckor senare. Det blev midsommar och hennes labilitet satte fart. Vi har ju sett hennes dessa sidor förut men inte så här mot oss. Hatiska sms och kallade oss vid namn som är oacceptabla fitta , kärring slyna och jag vet inte allt som kom via sms. När vi försökt ringa henne vägrar hon svara. Påstår att vi har förstört hennes liv och att jag skulle ha stött på hennes föredetta kille. Fanns ingen som helst sanningen i hennes sms. Och när hon kliver över gränsen och påstår att jag härmar noor med att försöka bli gravid. Då blev men sorg total. Hur barnsligt är inte det? Att skaffa barn och gifta sig är inget man härmar. Det är stora beslut som man tar 2 vuxna människor imellan. Det gör så ont i mig att få höra att jag härmar någon att jag förstört en annan persons liv och att jag aldrig ställer upp. Det finns ingen sanning alls i dem beläggen. Att jag förlåter henne för detta om hon tar sig i kragen är minimal.
Det e med sorg som jag avskriver mig henne som vän , men ingen riktigt vän beter sig som så.

en önskad graviditet

Det har precis varit ägglossning här. Vi har försökt och hoppas innerligt på att det ska gå vägen första försöket. Min längtan efter barn är enorm och då vi omstrukturerat våra planer är barn det som ligger bäst i tiden. Jag trodde aldrig att vi skulle planera barn innan äktenskap. Men då vi har fått backa och valt att ta avstånd från brodern , systern, svärdmodern och allt som har med dem att göra så känns barn som en fräsch ny start. Självklart ska vi gifta oss men nrä var hur återstår att bli vår egna hemlis. Jag vill inte längre vara en del utav hans familjs dåliga skådespel. Därav finns det ingen anledning för mig att umgås med dem. Självklart kan jag inte ta ifrån honom sin familj och accepterar att han har en viss kontakt med dem. Själv har jag en viss kontakt med delar av min familj som svikit. det är trots allt ens familj och en viss kontakt bör man ha. Men nu sitter jag här 2 dagar efter ägglossning och funderar. Undrar om vi lyckades undrar om det snart börjar växa et eget litet liv inuti min kropp? 5 Juli vet jag. Jag har ställt in mig på att det inte blev något den här gången. Och ger nästa ägglossning en chans.

Så närvarande

Idag blev en dag som inte funnits förut. Med lugnet inom mig började dagen så bra. Trött och seg känndes sängen som min bäste vän. Men med en underbar sambo som ville åter igen denna helg låta våra kroppar bli heta tillsammans känndes sängen som en tillfällig plats. Duschen fick ta bort resterna av sambos kroppsvätskor och sedan var jag piggelin. Kläderna åkte på och jag kunde ha jeans på mig första gången på säkert ett år. Kilona har ramlat av mig och det känndes riktigt kul att få vara gamla jag. Bilen tog oss genom hela staden och butik efter butik avrättades. Det skrattades och hölls handen. Det uppstod ord och meningar som varit långt borta så länge. Jag trivdes jag kännde mig som mig själv och sambons oro över mitt måeende fick en stund vila på hyllan. Vi har tagit beslut som känns självklara vi har gått in i en fas där svärmodern , brodern och alla dem andra inte finns med. Det är vårt liv nu och det är våra beslut och känslor. Det är vi som lever nu tillsammans. Och har vi tur så blir vi tre till nästa vår. Vi jobbar på det om jag säger så.

Idag är jag levande idag älskar jag livet.

Jag älskar dig

Sambon ligger varm i sängen och han susningar ger mig tryghet. SMEKER hans kind och känner mig lycklig för att han är min. Försöker komma på en strategi för att komme ur min svacka. Vill börja leva igen leva med Mr r och skapa vårt egna liv. Ser ut som om allting börjar ljusna. <
men det är min tredje sämnlösa natt. Inget biter på mig och jag fick avboka mitt läkar besök imorgon då jag vet att jag kommer inte hinna dit. klockan halv frm och när jag väl somnar så finns risken att jag vaknar efter tio. Tänk att en annan person kan älska en så som han älskar mig även fast min ånget som rädsla är så enormt. Men han har valt mig och jag honom och då är jag faktist skyldig honom att ta tag i mig själv. Tänka sig att någon annan kan betyda så mycket för än.
och jag måste verkligen vårda vår kärlek. Jag måste uppskatta min mans alla ting han gör och det är dags att ge honom något specielt. Just nu slumrar han och snarkar på det där sättet som bata jag kan älska.
jag borde krypa ner i hans famn och ge john blund en ny chans.

Fimpa

Jag borde släcka den här ciggaretten. släkta den och inte tänden någonsin. Mr r sa saker ikväll som gjorde mig så förvånad och jag var tvungen att be honom nypa mig i armen för att få det bekräftat. Han vill börja producera barn. Vi vet att vi gifter oss i november och vi vet att skaffa barn innan inte är uppskattat. Men han har faktist den seanste veckan förblandats till någon annan. Och till stora fördelar han vill inte ta skit längre ha vill ge mig allt han kan då det var mig han valde att leva med. Älskade han som vågat öppna sig på några dagar. Jag hoppas verkligen att läkaren kan hjälpa mig ur min svacka, Och dessutom måste jag sluta äta mina mediciner då dem inte får ätas vid graviditet. Visst det kan ta månaden till det blir någon men jag ´studerar ägglossningskalender till max. Och jag vet att vi kan få det ändå svårare med familj osv men vi lever faktust tillsammans så alla har väl förstått att vi har sex. Inte för att det är ofta men dock det sker. Och nu kommer nog sambon bli väldigt glad när jag fick upp lusten igen. Nu väntar jag ut mensen sen får vi se vad som sker.

Plocka fram färdigheterna

Jag har så mycket färdigheter som jag måste plocka fram. Dbt pärmen är framtagen den var längesen sist. Bläddrar och inser att krisfärdigheter is tha shit just nu. Orkar inte ta itu med djupa saker utan enkla ting som krisfärdigheterna innebär. Distrahera är nog det bästa just nu. Schema över min dag och planera in sådant som jag mår bra utav. Ta en sak i taget och inte känna efter så mycket. wisemind wisemind inte glömma. Viktigt viktigt

att vara

Livet är ett enda skådespel. Det är inte lätt att gå in i varje roll. Vi spelar olika roller i var ny situation. Dotter, svärdotter , svägerska, syster ,moster, faster, arbetskamrat , vännina, sambo, fästmö. Mina roller är enormt många och det är svårt att anpassa sig till dem och hinna med att vara alla. Jag vet att flera av mina roller ligger på is och inte riktigt spelas ut. Och det är ett stor ? i mitt huvud hur jag ska hinna med. Hur ska jag kunna vara allt detta? Vart börjar jag? Ett simpelt sms till de som inte sett min roll på länge? Nej det känns mesigt tramsigt och världelöst. Ett handgjort kort med ord som beskriver? Jo kanske men vem skulle uppskatta det? Som syster skulle jag bara ses som något dåligt ursäkt eller som om jag rymmde från min roll. Eller? Som dotter skulle jag uppskattas och kanske tom höjas en bit. Det är svårt och jag hinner inte med alla mina roller. Livet är för kort helt enkelt och ändå kan tanken om att avsluta livet vara en flyktigt lösning i mitt huvud ibland. Hur tänker jag egentligen?

If

Om jag lämnar d ig här och nu så har jag förlorat. Dem har vunnit och lyckan är inte min. Men är lyckan min som det är just nu? Försöker trösta mig själv, klappa min kind och viskar -älskade tystnaden allt ordnar sig. Men orden bara glider förbi för jag har hört dem i 2 år nu. Och dem talar ingen sanning för mig längre. Hur jag än formulerar mina känslor för dig så händer ingenting. Jag förblir tystnaden med hela folket. Jag förblir en 2:a hands sortering som dem spottar på. Om jag går nu så vet jag att du går i bitar. Om jag går nu blir ingenting som förut. Om jag går nu har dem vunnit. men om jag går nu kanske en liten bit av min värdighet finns kvar sen?

Asplöv

Min kropp skakar och jag kan inte lokalisera min ångest. Lite ledsen för responsen på ett sms till frun. Inget svar, jag har märkt den senaste veckan att hon är avhållsam mot mig och allmänt down. Vet inte om det är avundsjuka eller om brodern åter igen har startat sin anti-tystnad-kampanj. How ever så sårar det mig , och visst jag är väldigt sårbar så kanske jag blir ledsen lite lättare än anadra men dock. Idag är sista dagen på sjukskrivningen och det känns lite tungt att gå tillbaka imorgon. Men jag går med huvudet högt och inställningen (jag gör mitt och thats it).
Tänker inte göra några större manövrer för att det ska vara bättre eller sämre. För jag har bestämt mig efter sommaren går jag därifrån alternativ går ner i tid rejält. Jag har min egna regi att ta hand om i höst. Och det ska jag göra bravy.

Vad än så blir det ramaskrik

Jag har tänkt och mr r har tydligen gått i samma tankar. det är fortfarande för mycket åsikter som snurrar runt och dem gör oss så less. Det är riktigt trötsamt med människor som inte kan se andras lycka. Dessa människor skapar samma känslor hos mig då. Det är ju så om du behandlar andra illa blir du behandlad illa tillbaka. Och jag har personligen ingen som helst kraft till att behandla dessa människor gott längre. Jag har någonstans avsagt mig rollen som snäll, hjälpsam och slagpåse. Nu vårdar jag hellre relationerna med människor som jag får någonting tillbaka utav.
Därav är nu planerna att ställa in bröllopet och göra det på vårt egna sätt. En enkel cermoni i rådhuset och sedan få vårt äktenskap välsignat utav prästen. Detta är absolut inte vad vi vill längst inne men det känns som den bästa lösningen. Vi kan inte längre vänta och låta andra få en second chans att älska vårat val att leva tillsammans. Därav känns denna lösning som den bästa just nu. Jag vet att min mor kommer bli tokig , hennes ända barn kommer aldrig stå i vit klänning inför gud och denna församling. Men vad är vårt val då? Vad har vi att välja på? Tiden tickar långsamt iväg och vi vill också skaffa barn i rimlig ålder. Vi har också ett liv att leva. Det är vår tur nu. Systern har fått allting, svärmodern har fått sin chans inte en och inte två gånge rutan fler. Och brodern med frun ja dem lever sitt liv utanför gränserna av gudsvilja. Jag har aldrig bett dem om förlåtelse jag har stått där snällt och tagit emot. Låtit broderns ord slå rakt in i mig. Bara gud vet antalet på tårar som jag fällt pga av alla dessa. Bara jag vet alla idiotiska ting lucifer fått mig att göra mot mig själv pga dessa.
Det måste få ett slut nu det måste bli en förändring. och jag kan inte förstå hur gud kan vilja göra så här mot mig.

This is my life...

... and i do what i want with it.

Jag har länge velat ta detta beslut och flertal gånger varit på gång. Men jag vet att jag måste. För det är mit tliv ingen annans och ingen annan ska bestämma över mitt liv. Mitt enorma kontrollbehov måste jag släppa på och ge allt den tid som behövs. Visst det finns gränser, men jag kan inte sluta leva för att andra tycker olika saker. Jag måste själv bestämma äver mitt liv mina tankar mina val och mina beslut. Jag kan inte längre låta andras åsikter påverka mig på detta negativa sätt som det har gjort i flera år. Och det är en lång väg ut. Den här bloggen har och är ett sätt för mig att ventilera mina innersta tankar. Ett sätt att kunna ha en chans att se tillbaka och se och känna vad som var då. För längst bort i den här jävulstunneln så tror jag att ljuset finns. Jag har en gång gått i dödenstunnel, det var mörkt och kalt men när jag vände mig om såg jag ljuset och valde att gå tillbaka. Jag valde att gå tillbaka och slåss inte ge upp. För hade jag gett upp då hade jag gått vidare i dödstunneln och nått mörkret. Och vägen tillbaka är jobbig det vet jag och det finns många fallgropar men jag måste bestämma mig för att jag inte ska nå mörkret. Jag får falla men jag måste resa mig upp igen. Upp i sadeln igen på engång.
det är dags nu men det känns jobbigt men det är min tur nu min tur att leva min tur att känna lycka och vara lycklig. Min tur att leva. Ja leva för det var längesen.

en klump i magen en sten i hjärtat

Den är där igen den där klumpen , stenen som är så tung att bära och svår att förstå sig på. Ovissheten kommer åter och min misstänksamhet är enorm. Frågorna i huvudet är många varför gör han så? varför säger han så? varför säger han ingenting?. Allt skulle vara så mycket enklare om han tog tjuren vid hornen och sa det han skulle till svärmodern. Jag gör mitt allt , ställer upp mer än jag kanske borde, försöker vara trevlig kopplar på mitt absolut bästa humör och låter mina öron dödas av deras skrika röster och språk som är nästan obegripligt. Få ord som gör att jag förtsår endel utav meningarna och kan koppla ihop 1+1. Jag låter hemmet alltid nästintill alltid vara rent och maten står på bordet 9 av 10 ggr. Jag gör min plikt och jag försöker visa tacksamhet men precis som han känner jag att jag inte får tillbaka. Vi som är så lyckliga har även stunder där livet känns hemskt. När lucifer tar över hela mig och gör mig kapabel till saker som jag hade förträngt.
Egentligen är det inte konstigt att Lucifer är kapabel till att ta över mig igen. För det jag har stått ut med senaste 2 åren är ett rent helvete. Vågar inte ens berätta hur hemskt jag har blivit bemött av la familia. Mi casa su casa har inte direkt varit de ledande orden för bemötandet mot mig. Men jag har stått pall nästan jämt och tagit emot allt det onda. Bara för att jag älskar honom så fruktansvärt mycket. Jag har fått försvara både mig själv och honom inför min egna familj med gråten i hjärtat har jag målat upp allt på moln och låtit mig själv ta skiten. Det är inte konstigt att allt kommer nu. Nu när det har lättat upp ochjag inte behöver vara så stark längre. Det är då här och Nu som jag plockas upp av Lucifer för att få utlopp för min besvikelse , dåligt bemötande och sorg i hjärtat. Det är här och nu som jag är på gränsen till patient på stängd avdelning. Det är här och nu jag inte orkar ta emot hjälpen jag bad om på mina bara knän innan jul. Det är här och nu som min kropp min själv ja, hela jag har tappat orken , gnistan och livsglädjen. Och även fast det inte ser så ut så blöder mitt hjärta , min själ gråter och jag saknar delar som aldrig går att få tillbaka.
Och visst finns det ett hat ett hat jag aldrig kommer förlåta. Sen finns det delar jag kan acceptera men aldrig förlåta.

tacksamhetens frånvaro

Inombords svajar känslorna som en bergochdalbana. Rädslan är stundtals enorm och det är svårt att övertala mig något annat än min egna idiotiska känsla. Tacksamheten är enorm men jag precis som han har så svårt att beskriva det , bemöta den och visa den. Där faller ofta en konversation i slutändan. Längst där inne vet vi båda sanningen men när pressen är förstor faller vi ofta tillbaka på dumma ord utan en uns sanning.
Om nätterna låter jag mina fingrar söka upp dina , mitt ansikte vilar ofta i din öppna hand och tryggheten är på topp. Doften från din kropp är närvaro och trygghet och det är så påtagligt när den inte är här. Jag kan lukta mig mätt på din doft. Om natten i trygghetens liv är allt så bra. Där är vi och ingen annan och det är våran borg. Det finns inga ord för hur tacksam jag är för allt du gjort. Jag vil måla tacksamheten i alla världens färger.

fly

Somnade med mitt huvud i Mr R hand. Hans kropp skapar en sådan enorm trygghet och hela jag blir lugn. Huvudet mitt snurrar av beslut som skall tas. Jag vill hålla i vinden och blåsa med för en stund. Jag vill höra glädje skratten , glädje ljuden från en kavalkad av kvinnor. Jag vill lägga mig själv på sidan av ungefär så där som när Baggen kom in i mitt liv. Bara en helg bara för en dag eller två. Att lägga benen på ryggen och fly är jag egentligen expert på. borde stanna borde bemöta mina spöken... men det är svårt

Lugnet själv

Bland mat grillbitar och familj lät jag kvällen gå. Paniken långsamt smög sig på och sista timmen visste jag inte hur jag skulle stå ut. Men tillslut satte vi oss i bilen. Att lämna av väskor hos chale känndes som det absolut bästa på hela veckan.
Att mötas av 3 pussar av en kvinna i nattlinne. I den gröna soffan satt jag så bekvämt. Och även fats hon pratade på en språk jag inte kan , utan förstår lite grann så kännde jag mig så delaktig. Doften från hennes lebne och ljudet från den utländska kanalen var lycka för mig. Det finns ingen människa osm blir så glad av att se mig och Mr R. Hon vill ge oss hela himlen om hon kunde. Jag hade gärna sovit i hennes soffa hela natten. Med musiken från tvn i bakgrunden och få slå upp mina bruna och se henne le. Chale är det lugnaste och snällaste som finns. Gud har gett henne allt han kan av ärlighet och medmänsklighet. Om alla var som hon skulle vi inte ha ett enda krig på den här jorden. Tack chale för att du finns Alamaki!

Beslut har tagits

Så som jag mådde i början utav min ledighet så vill jag må. Så vill min älskade ha mig och så vill jag också ha mig. Men när slutet kröp sig på började jag må väldigt dåligt. Tankar som absolut inte får finnas i mitt huvud fanns där och Mr R hade rädslan i vitögat. Han räddade mig åter igen. Han satte mig högst upp på en pidestal och vårdade sin tystnad ömt. Jag har ett tungt år bakom mig. Med dödsfall och obehagliga besked. Igår tog vi beslutet här hemma att jag ska gå på sjukskrivning. Då jag har en sjukdom som jag har trotsat och försökt kämpa igenom även fast läkarna har tyckt att jag borde vara hemma. Eller åtminstone dra ner på så har jag i min envishet sagt stop jag vill jobba jag mår bra utav det. Men nu ser jag vad det resulterar i. Det får mig visserligen att blunda för tankarna i några timmar. Men sen efter kommer den där strssen och pressen. Räddslan som kommer ta död på mig. Jag ska ringa upp min läkare i nästa vecka. Och be om en tid och diskutera min framtid. Att jag väntar är för att jag vill ha vissa papper klara ett kurs intyg bla. Och det får jag inte om jag är sjukskriven. Så jag ska kämpa en vecka till innnan jag tar min absolut slutgiltiga beslut. I värsta fall säger jag upp mig inom snar framtid och tar a-kassa. För när hösten kommer har jag mitt egna koncept i mina händer.
Lucifer ska inte få vinna igen. Han har redan börjat men jag försöker stoppa honom i den mån jag orkar.

Försöker tänka på alla positiva ting

Den här dagen har varit omtumlande. Jag har spenderat så gott som hela min vakna tid i sängen. Blandad med känslor som snurrat upp och ner. En orolig mr R som tom ringde samtal till 112 för att han var så orolig över mitt tillstånd. Mina kuddar har äntligen torkat efter alal tårar och gråtattacker. Nu med en kopp chaite sitter jag vaken och försöker tänka igenom alla positiva ting som borde göra min vardag lite lättare. Men det är svårt. Med cancern i halsen och inga direkta svar är rädslan att förlora min far något enormt stor. När orättvisan tar till gör det ont i mig. Min bästa vännina väntar barn och jag är glad för hennes skull men det svider i mitt bröst av avundsjuka. Det gör ont i mig att veta att styrka kanske inte får behålla det hon bär inom sig och jag vet inte hur jag ska finnas till lags. Det är så orättvist den ena vänninan är gravid utan att ha planerat eller egentligen velat ha barn. Medans den andra som är en sådan otroligt bra mor kanske inte får behålla något som jag vet att hon skulle göra så bra. Det är en babyboom runt mig.
Jag fäller tårar över min situtation med svärmodern som känns så avlägsen och frånvarande. Och det gör ont i mitt hjärta att mr R inte blir behandlad så som han är värd av sin familj.
Men jag kan göra en lista lång med ting som gör mig lycklig.

Mitt hem som jag älskar
Min blivande affärside som min älskade sambo sponsrar
Mina vänner gamla och nyfunna
Min mor som alltid funnits där och som jag älskar villkorslöst
Skrattande barn ansikten som möter mig när jag går till bussen
Att vår ekonomi just nu är otroligt stabil
Att jag ska stå brud även om det skrämmer mig och är en resa för sig


Visst finns det mer. Kanske har jag ingen rätt att skriva om styrka och vänninan. Jag borde inte vika ut dem. Men då bloggen är anonym känns det som om jag måste få vädra mina känslor.
Idag har jag bara velat krypa ur mitt egna skin. mr r tog mig ner till slottsbacken och matade mig med glass. Men min oro var för stor och efter 10 minuter ville jag hem. Speedad till max undrar jag över när johnblund ska besöka mig inatt. Just nu har Lucifer tagit över mig och det är svårt att hitta rätt i mörkret.

Dagboksblad

Det är natt och jag borde verkligen sova. Läser min bok och försöker finna ruset av mina insomningstabletter. Ruset vill aldrig infinna sig och rädslan för döden är så långt borta. Där bland mjuka lakan och dunkuddar smider jag mina planer. Låta vintern passera låta alla tro att allt är fint som siden. Lägga kinden på kudden varje kväll och dölja mina tårar. Fortsätta vara den perfekta dottern med det perfekta håret och strukna skjorta. Men sen när våren kommer ska jag ge dem något dem trodde aldrig skulle ske. Ett brev med sanningen. Där i sängen med en uns lycka i kroppen planerar jag mitt egna självmord. Utmärglad och bar vill jag somna in. Egentligen vet jag inte varför jag vill dö. Varför jag äns planerar mitt egna självmord. Kanske är orken slut och kroppen för trött. Kanske är alla känslor döda och hoppet försvunnet? Kanske bara drömmer jag. Och jag vill tacka alla som funnits och finns. Jag vill torka min mors tårar , bära bort min fars sorg och rädsla. Klappa mina älskade vänner på kinden och viska ord i deras öron. Som död vill jag spöka för oärligheten. Söva barnen med johnblund. Besöka platser jag aldrig vågat besöka förut. Besöka jerusalem och viska i min biologiska mors öron "alamaki" fäll inga mera tårar.

I nattens hetta

Den var en tidig för sommar natt. Visbys gator var fulla med skratt och människor. Det var vår sista kväll på denna underbara ö. Baggen hade sedan ett par månader tillbaka gjort klart för mig att han ville ha mig. Hans tafatta försök till att impa på mig och hans smått erotiska kommentarer tände så klart en glöd inom mig. Några månader tidigare på en tillställning anordnad av min dåvarande arbetsplats hade han försiktigt viskat i mitt öra - Tystnaden jag vill ha dig och jag kommer att ta hand om dig senare. Den natten dansade jag mig trött med Gittaren och henns blonda lockar. Vi drack skumpa så det sprutade ur öronen på oss och Gittaren gjorde anspråk på ting då myntade vi utrycket "det som sker på golden stannar på golden". Min heta Bagge försvann tidigt den kvällen och jag vet inte riktigt vart han tog vägen.
Några månader senare var det dags att bege sig till sveriges vackraste ö. Gotland. Redan när jag hoppade in i bilen och placerade min rumpa brevid baggen var vår kroppskemi som två magneter. Båtresan var allmänt tråkig och jag längtade efetr att få bli ensam med baggen. Vi hade nog samma önskan då för det syntes så tydligt i hans ögon. Väl framme på hotellet hade vi av någon konstigt anledning blivit inbokade på samma hotell rum. Men en annan herre i vårt sällskap ordnade snabbt upp missförståndet så där satt vi i varsina rum med en rumskamrat var. När jag klev in i mitt rum sa baggen högt och tydlig Tystnaden jag vet vart du bor nu så akta dig. Kvällen flöt på och på en toalett kysstes vi ömt och passonerat och ingen utav oss ville gå och och hålla vårt sällskap underhållen. Men vi var tvugna. Som två busiga tonåringar gjorde vi en plan att en av oss måste gå ut först så att ingen märker något. Men ack så fel vi hade vårt ena sällskap hade kommti på oss och han var verkligen inte glad. Egentligen fanns det ingen anledning till att han skulle vara arg men endel är ju som dem är.
Kvällen efter dansade jag sönder mig själv. Jag hade kul jag njöt och tyckte att livet för engångsskull var värt att leva. Bland lummig trädgård och bakom allmänhetens dansgolv påbörjade vi vårt förspel. Vi smög som tonåringar vi fnissade skrattade och höll varandra i handen med en sådan enorm glöd. I ett badrum med väggar från muren badade vi skumbad. Vi promenerade hand i hand i regnet. Barfota så att jag kände kullerstenarna under mina fotsulor.
PÅ en hotelsäng gjorde vi sådant som tonåringar gör i berusande tillstånd. Vi njöt och vi älskade stunden. Allt var vår hemlighet. Dagen efter och vägen tebax hem tillverkligheten fortsatte vi som tonåringar. Hålla hand under filten. Små hångla på gotlandsfärjans toalett. Jaga varandra uppe på däck och kramas länge under regnets fall. Vi var här och nu då. Vi älskade stunden och vi älskade varandra. Det var tystnaden och Baggen två helt olika personer. Vi hade aldrig funnit varandra i verkligheten. Vi är som natt och dag men i drömmen lever min bagge och jag plockar fram honom ibland. Oerhört sällan men han finns där. Och jag vet att jag finns i hans.

Hon kan om hon vill

Barbiehuset är så gott som tomt. Alla vackra ting får sin plats i kartonger omvirade med tidningspapper. Endel ting finner nya ägare och andra placeras utan omtanke på sopptippen. Tystnad var så placerad att sortera och slänga mediciner. Tydligen är jag så betrodd förmodligen pga min utbildning och mitt arbete. Allt hade gått ut för allt för längesedan. Lidel påsen blev allt tyngre. Bakom medicin skåpet stod gamla flaskor med likörer och spritsorter. Två vackra flaskor föll mitt öga för. Dem var båda fyllda med vin , vin välsignat av jesus. Svärmodern höll i flaskorna och beskådade dem. Jag en till mig och sa att den var från jerusalem och att jag skulle ha den.
Mitt hjärta fylldes av glädje och lycka. Något från mitt egna land något som gud och jesus välsignat till mig bara mig. För första gången någonsin gav svärmodern mig en gåva. Mitt tack var väldigt tyst och jag vet inte om hon såg hur glad jag faktist blev. Placerade noga och med omsorg den vackra flaskan mellan två krus på köksbänken hemma. Två krus som min svärmor har haft i sitt hem. tack gud för den gåvan. Nu finns det 2 ting i mitt hem från mitt egna land. En dryck välsignat av jesus och ett radband med ett kors som jag fick av chale för längesen.
Mashala!!

Inne där i magen känns smärtan alldeles för klar. Orden ur min mun känns plump och återigen ovanldas mina ord till motsatta meningar. Jag vill så gärna hålla om och klappa kinden. Men åter igen trycks jag bort. Blir lämnad åt ensamheten. Med fyra väggar som sällskap skapas tankar och beslut som jag inte rår över. Känner Lucifers kalla hand som håller ett tag om min axel. Han slår sin näve i min mage för att minska behovet av att äta. Han viskar meningar fulla utav obehag i mina öron. Stelheten och tröttheten har kommit fort i mitt ansikte. Brukar ta lång tid men det har nog legat där på ytan och väntat på att få komma hem igen. Pga finnar låter jag ansiktet vara orört och jag kan höra hur Lucifer skrattar åt mitt nakna jag.

Samtal i bil

Det finns alltid pengar du ska inte oroa dig. Men det handlar om hur man spenderar dem.
Mr R svarar ja på alla mina frågor. Undrar om han har tyckt att senaste veckan har varit ok. Om jag varit mitt gamla jag som han en gång älskade. - jag älskar tystnaden du ska inte ändra på dig bara var den du är har du inte mått bra senaste dagarna? Jag svara jo. Men han skulle då veta vilja enorma problem jag haft med LUCIFER för att kunna stå ut och presetera allt detta.
-Borde inte du ta tag i den där nya affärsiden som vi pratat om så många gånger? Jag stöttar dig helhjärtat och med pengar vill du så kör du kan det här det vet jag.
R´s ord känndes så ärlig och skapade hopp inom mig. Nånivå det var ju så skulle jag kanske hoppa på den där båten hör och nu?
Väl hemma bosatte jag mig framför datorn efter mycket om och men fick jag tag på en agent och idag ännu en. Nu väntar kataloger i massor med prislistor och vackra ting. Jag kan no ro den här båten i land. Men Mr r i bakgrunden så skall det gå.

Ny nivå

Jag har tagit mitt liv till en ny nivå. En högre nivå. Jag börjar om , redan ifredags började jag smått. Jag kan inte lova att det blir långvarig eller att jag klarar av det men jag gör en ärlig chans. Och det ser tom som om Mr r gillar det redan nu. Idag åkte mitt löshår av och naglarna. Inte för att det direkt är en del av min nya nivå men jag vill börja från skracth med allting. Så alla "oäkta ting" får te sig från början. Min övervikt ska få sig en ordentlig törn men det är inget som jag ska göra en stor sak utav för då har jag alla runt omkring mig tjatande och frågande och jag orkar inte med det. Jag gör på mitt sätt nu. Jag ska hålla mina nära och kära så nära jag kan. Och jag vill ha mina vänner här och nu och jag saknar en viss vän. Förlåt mig jag ska ta tag i det och jag hoppas så innerligt att hon inte är allt för arg. För styrka behöver jag i mitt liv.
Jag kanske kommer blotta min nakenhet lite väl mycket men om det inte tycks om så får ni gå en annan väg. Det är inte många dagar kvar till ledighet och egentid och det ska bli guld värt. Med lucifer på min ena axel och ängeln på den andra blandar jag framtidens ork i lagom dos.

I natten

Jag tänder en ciggaret. Säkert den 6:e för i natt. Nattens mörker omfamnar mig och fåglarnas kvitter skapar ljuv musik. Luften är ren , len och sval. Jag har hunnit mycket i natt. Många maskiner har tvättats , ägg har kokats och krukor har diskats. Just nu är det bara jag vaken och koreanen på andra sidan huset. Larmet har hållit sig tyst över en timme. Kroppen är varm av arbete och trötthet. Ser bilden av sambon i tv-soffan. Lugn, harmonisk och vacker så som bara han kan. Vill smeka hans kind låta mina förlåtande toner borra sig in i hans öron. Kyssa hans läppar och vrida tillbaka tiden. Jag ska ge honom allt det där han drömt om allt det där vackra som fanns förut. Det får kosta vad det vill men han ska få det.
Snart ska jag lägga min varma kropp brevid hans. Dra in doften av hans hud i min näsa. Smeka kinden hans och somna. Orörd och mjuk. Sen vill jag vakna brevid honom slå upp mina bruna och se han, han mannen som jag har lovat gud att vårda och älska. Han som är så mycket mer för mig än vad npgon kan förstå.

Så rädd så ensam och så skör

Barn är en guda gåva det vet jag. Men ändå gör det ont i mig att se den där magen växa. Det gör ont i mig att den systern får allting före mig. Allt blir serverat på ett silver fat och min rädsla att hamna i skymundan är enorm. det har gått ett dygn och jag har klarat av att vara mitt gamla jag. En lugn och harmonisk person som tar en dag i sänder. Men det finns så många negativa ting med att återgå till mitt gamla jag. Och visst finns det mycket negativt i mitt JAG som varat de senaste året. Bland mindfulness övingar har jag gått vilse igår. Hittade rätt många stunder och då var allt en smula lättare. När det där barnet föds så är det e självklarhet att jag ska vara glad gratulera och visa lycka. LÄngst där inne vet jag med mig att allt kommer bli påklistrat och falskt. Ber en bön till gud om kraft och mod att våga känna ärligheten och samvaron till deras lycka. Avundsjukan är enorm. SKAM är känslan som är starkast vid tanken av att bete mig så. Men vill jag nå mina drömmars mål då måste jag gå igenom den här fasen.
Natten till fredag var återfallet där när allt var över och min ritual var över känndes allt så skönt så rent och så tomt. Lucifer tog tag i mig och visade mig det där jag kunnde förr. Mina överlevnads taktiker som jag låtit falla bort. Mina taktiker som tog år att bemästra. Nu fanns redskapen precis framför mig och var lika självklara som förut. Lucifer vet att ha har vunnit , lucifer vet att jag är tillbaka på ruta ett i sinom tid. Det finns inget inom mig som vill stoppa honom eller hejda honom. Jag har välkomnat honom åter imitt liv. Det här är den enda överlevnads strategin som jag kan och behärskar.

Jag har tappat bort mitt wisemind

Min hjärna har gått på högvarv i snart ett år. Jag har inte varit en lätt person att leva med. Jag har varit en tjatande gnatande människa. Har pendlat i tillstånd mellan grått och skrik. Mina skratt har varit få och de flesta har nog varit tillgjorda för stunden. Ikväll var hysterin på max och jag gjorde tom en handling som inte funnits på många år. Tillslut kunde mr R säga saker som gick in i mig. Ord och fraser som sårade men ändå berörde och fick mig att inse. Jag har inte varit lätt att leva med. Vi är två som är skyldiga till detta visst men jag har absolut inte gjort saken bättre. Under himlens sken insåg jag att jag har tappat mitt wisemind. Tiilståndet som är någonting imellan förnuft och känsla. Mitt förnuft har helt och hållet varit frånvarande och mina känslor har varit så enormt sårbara och svängande. Jag är den enda som kan få ett slut på det här. Jag är den enda som kan vända det här. Och det måste ske nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det men jag vet om jag inte gör det så kommer jag att stå ensam. Den människa som betyder mest kommer att gå sin väg om jag inte reder ut min hjärnverksamhet. Min hjärna och alla tankar som springer runt där uppe har styrt mig och förhindrat mig ifrån att vara den jag faktist är. Det gör ont att veta att jag sårat så enormt och förstört något så viktigt och betydelse fullt.
Allt jag kan säga är FÖRLÅT och sen är det upp till mig att ändra allting.

Presentation

Det är nog dags att presentera dem. Människorna som är en del av mitt liv. Människorna som svävar i mina tankar. Nära och kära nämnda och glömda.

Svärmor kvinnan som är mor till min sambo. Kvinnan som ratade mig och inte accepterade.
Mr R med andra ord mr right min sambo min andra hälft. Mannen jag kämpat för i snart tio år.
Bitterfittan kvinnorna som råkar vara en del av min arbetsgrupp. Bittra fittor som säkerligen inte fått ett skjut på länge. Klimakteri kossor som inte uppskattar ungt friskt och fläktigt blod.
Söt norrländskan som gör mitt arbete till en fröjd
Styrka flickan bland tyll och tå spets. Flickan som verkar bära på samma lika som mig.
Noor vänninan som torkar upp. Flikkan som jag aldrig någonsin kan låta sorgen ta .
Lucifer det säger nog sig självt
Satan han som slet ut mitt hjärta och våldtog min själ
Sken tonårs kärlek med bittert slut

misslyckad dag

Dagen igår blev helt och hållet misslyckad. Mitt dåliga samvete för att ha sårat en vän fast det inte alls var så det skulle vara. Ett missförstånd som dök upp ur askan. Jag ville inte ha det så här det var inte de som var min tanke. Åter igen nyfikenhet och back up plan. Det gör ont i mitt hjärta och det är rätt åt mig. Kvällen bjöd på middag hemma och en orolig själ. En promenad gjorde inte allt bättre heller. När mr right åkte iväg för att se matchen fick jag energi. Fick lust att avsluta dagen någorlunda bra. Gav honom en invit om en naken tystnad i sängen när han skulle komma hem. En timme i badrummet och 20 levande ljus senare var jag beredd på att ge honom hela min kropp. Pytsan så fel jag fick. Han åkte iväg för att se markerna klirra över det tygprydda bordet. Mina tårar föll det gick inte att stoppa dem. Besvikelse men det var väl mitt straff. Natten bestod utav att vrida och vända sig och sömnen var mer eller mindre icke närvarande. Omtöcknad denna onsdag och ingen lust allt att spendera kvällen med 8 dementa pensionärer. Lyssna på bitterfittans alla ideer och privata sängkammarlekar. Jag vill bara dra täcket över huvudet och sova.

Dra sig tillbaka

Mina tankar går åt att lägga ner de stora projekten. Så som mitt företag så som mina båda bloggar som är mina egna forum för öppna tankar och slutna förbud. När jag snubblar på vägen är det så otroligt svårt att resa sig upp. jag vill förklara mig men orden stockar sig i halsen och rätt formulering kommer inte till. Det är ALDRIG min mening att skapa konflikter missförstånd eller dålig feeling.
När jag vaknade imorse var rädslan enorm. Jag hade drömt om hur någon jagade mig och tvingade mig att gömma oärliga saker i mitt egna hem , mot min vilja. De som jagade mig var mina egna kusiner. Mitt egna kött och blod personer som betydde ycket för mig. När jag vaknade av mina egna snarkningar (då är det illa) förstod jag att någon mindre roligt skulle ske idag. Tanke verksamheten var i fullgång men jag kunde inte komma på vad som skulle ske.
En vän blev säkerligen besviken med stora versaler fast det inte ens var så det var tänkt. Allt handlade om min nyfikenhet min chans till en buck up plan. ( jag är beroende av back up planer)
jag har levt i den där världen förut bland tyll och tå. Jag hade nog förlorat mycket utav minnet där jag måste se dem osynliga väggarna som skiljer oss alla åt. Vi placeras i olika fack efter stil , kunskap och karriär. Och även nu tar det emot att skriva det jag gör för rädslan är enorm att missförstånd kommer åter. Även fast denna blogg är anonym och jag vet inte vem eller vilka som läser den.
Ibland vill jag bara lägga ner allting. Bli den där tysta lama person som bara vaknar upp arbetar och that´s fine. Inte en uns till kraft att orka göra eller vilja göra något annat. Vara nöjd med det lilla. Tänk omjag kunde vara den. Inte vilja sticka ut , visa mina kunskaper och krafter. Tänk om jag kunde vara som mina två trogna vapen dragare som nöjda ser på livet. Dem har inte något behov av att söka högre upp. Inget behov av att sticka ut och göra egna beslut och val. Det gör ont nu men jag tycker inte synd om mig själv. Jag handlade fel i situationer ,jag gick fel väg.
Jag gör samma sak i mitt egna förhållande. Det är dags att dra sig tillbaka nu. Göra allt som jag inte är. Göra allt som alla anser är rätt. Och jag tror att det här blir mitt sista inlägg i den här bloggen.

Att våga lita

Han serverade henne en del utav framtiden. Gästerna var många och hon ansåg att samtalets skulle tas en dag senare. Någon stans tvivlar jag på hans ord. För det har skett förut att Mr R har undanhållt sanningen från mig. Sagt meningar som han vet att jag vill höra och därav sagt dem. Och även fast han lovat att aldrig göra det igen så tvivlar jag på honom. Mitt hjärta verkligen vill tro honom och önskar så att svärmodern tar tag i allting idag. Och för engångs skull ska jag ge dem en problemfri vecka. Jag ska vara allt det jag verkligen egentligen är. Jag kan svälja onda ting om dem så skulle dyka upp. Jag ska hålla mig på min kant och låta Mr R och svärmor sköta dem praktiska tingen. Mitt kontroll behov måste dunsta en aning , det är svårt men jag måste. Med orden Tack gav jag honom förhoppningsvis en tankeställare och en sporre.
En lättnad inom mig som gör att jag sakta sträcker på mig och ger dagen en chans att bjuda mig på nya äventyr.

Förlåtelsen

Gud förlät mig mina synder. Han förlät mig efter mina böner om förlåtelse. Han visade mig sitt ansikte och lät mig delta i måltiden. Jag fick av jesukropp och jesudryck. Jag var en av dem som fick bryta av kristikropp och dricka ur bägaren. Så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Min själ har tvivlat på tron ett tag men nu är jag tillbaka där jag engång var. Ty gud visade mig att han sitter vid min sida. Min syn blev allt klarare nu och jag insåg att jag måste tacka , jag kan inte spela samma elaka spel som andra. fast jag så gärna vill.

I drömmen

I natt drömde jag om han som gjorde en one hit wonder. Han undrade varför vi aldrig rings längre. Mitt minne av hans telefonsamtal var lika med noll. Han ville ha mitt nummer. Skröt om hur det är att vara känd. Vilken utmaning det är att skriva snabb talande texter. Hans kändisskap hade stigit honom över huvudet men min längtan han kyssa hans läppar var enorm. Få hålla om honom och låta mina fingrar på hans rakade skalle. Hans fräknar glänste av solskenet och hans leende var lika sårbart i mitt hjärta precis som för 5 år sedan.
Jag ville inget hellre än att låta honom kyssa hela min kropp och låta honom komma i hettan från våra kroppar. Verkligheten kom snabbt ikapp och jag vaknade i ett varmt rum med nräheten av hans kropp i tankarna. Allt var en dröm och min otrohet förblev ogjord.

tanke stund

Tårar som faller ett hjärta som brister. Bland tidningar fulla med vit spets funderar flikkan på om valet är rätt. När skratten är få och går att räkna på en enda hand känns livet kanske en uns meningslöst. I glädjen bland tårtor, dekorationer , och något gammal och något nytt träder lucifer fram. Han pratar om tystnaden, om sorg och helvetet. Han vill så gärna plocka fram dem vassa bladen och skapa minnen som förblir för evigt. Han skapar tvekan om gud.
Flikkans tårar blöter ner kinden och lämnar en smak av salt i mungipan. Hjärtat slår allt fortare och kampen är enorm. Tankarna är enorma och helvetiska. Han har ett enormt avstånd till sin mor. Han drar sig från att säga sanningen och låta henne skapa framtiden. Det finns en sorg var människas hjärta en delad sorg och glädje. Ett missnöje en rädsla.

Ont det gör ont

Det gör ont inombords så har det gnagit och gnagit och jag kunde inte stoppa det igår. Bland tårar skrik och dålig luft fick allt mitt inre en plats. Choklad ätande över hela morgon rocken och smått lsuddrig av sömntabletter fick jag nog. Han bara satt där och sa att jag är en sådan som tror för gott om människorna. Men är inte det bra att tro det alra bästa om andra? Och där i slutet kom det en mening som kunde betytt så mycket men pga gamla lögner för blev meningen bara en sunken fras om hopp att lugna mig. Ett slag i magen tidigare om att mitt hopp att alla skall vara glada försvann. Ingen är vidare glad för vår skull om man ser på andra sidan medelhavet. Och allt föll som nederbörd. Jag vill inte sätta på mig en vit klänning och känna mig som en fån. Jag vill stå barfota på en strand och känna ett inre ro. Jag är en själ med ett trasigt förflutet. Mina tårar tar aldrig slut och jag är trött på att torka dem med tröj kanten nu....

heaven was needing a hero

Faller in i tankar om döden. Om de som lämnat oss. De som gud tagit till sig. Cancern känns om inte mer nära nu. Undrar så hur det ser kommer se ut om pappa lämnar oss. Himlen behöver inte fler hjältar nu. Jag behöver min hjälte här och nu. Om det inte ser så ut så behöver jag honom här och nu. Små samtal väldigt sällan men med slutet som alltid är det samma. Älskar dig! Jag behöver höra dem orden. I ord som kommer från läpparna. Inte enstaka sms som visserligen har samma innebörd. Den enda som kan ta orden från sina läppar och göra sig hörda är min far. Han som hämtade mig i en liten röd låda. Han som kontrollerade att alla mina tio fingrar fanns. Han som var frånvarande men ändå närvarande under min uppväxt. Han som fick mig att inte finna uppskattning och kärlek i materiella ting. Hans kärlek var äkta när orden kom i mina öron. Bland leksaker och kläder såg jag sanningen långt där borta. Jag vet att fler älskar mig men ingen annan vågar låta orden lämna deras läppar. Jag vill se dina tårar falla när du lämnar mig vid altaret till mannen jag ska leva med. Jag vill se dig hålla mina barn om så är för en sekund. Gud jag ber dig you don´t need a hero right know. I need my hero. Men den dag du behöver honom låt mig veta i tid. Ocj då ska alla få höra.

heaven was needing a hero somebody just like you brave .....

Doften av vår

Jag andas i doften av vår. Smeker kinden med mina fingrar och drar dem genom håret. Smakar på ångesten av ärlighet. Hoppas innerligt att Söt håller mina föredetta ätstörda tankar för sig själv. Låter en tår falla och för en stund känns livet rätt orättvist. Suckar över icke godkända tjänsledigheten i november. Känner mig trött på verkligheten och denna trötthet som tabletterna ger mig. Funderar över framtiden och valen som är gjorda. Låter Mr R göra sina val coh leva på sin kant. Den där extra energin för tvåsamheten är som bortblåst och alla den lilla energi jag har går till att orka igenom dagen. För en enstaka sekund känns livet bland kaloriräknande och förbränningsmetoder väldigt lockande. Men sömnen får ta mig. Sömnen får skapa drömmarna och lugnet.

Andrum

Jag har gett Mr R sitt andrum nu. Det må tyckas att jag är extra tyst. Det må tyckas att jag är få ordig och dan. Men jag gör på mitt sätt. Inga krav inga dumma frågor och tjat. Det var så du ville ha mig och nu får du det. Du lovade och nu lovar jag. Bland svarta skinn möbler och kristallklara lampor ger jag mitt löfte. Och jag ger och jag tar ingenting. Inte nu men sen. Jag testar dina löften och håller låg profil. Till kvällen ska jag klistra på det där leendet dansa bland orientaliska toner och hålla god min. Jag ska vara vacker så där som du avgudar mig. Det får bli så sent du vill.

Min tavla

Min tavla var helt plötsligt borta. Med silvrig ram och snirkliga bokstäver. Jag hade ställt den där för att liva upp den tryckta stämmningen. Den där stämmningen som lagt sig över hela avdelningen och skapat osämja och obehag. Men längst där inne känner jag på mig att det är någon av dessa bitterfittor som tagit bort den. Någon som inte förstod ironin eller det komiska över dessa snirkliga bokstäver. Min känsla av obehag att gå dit växer och det är mer och mer motigt att vilja arbeta. Bland bitterfittor fulla av åsikter lögner och idiotiska kommentarer. Jag som älskade mitt arbete. Och ja mina arbetsuppgifter och mina patienter är mina favoriter men att omges av bitterfittor gör mer och mer ont.

Barbie huset till försäljning

Deras perfekta hem är sålt sedan ett tag tillbaka. Nu ska alla perfekta inventarier säljas. Jag kan inget annat än att njuta och visst är det fel utav mig. Deras fasad , perfekta lilla värld i den där villan är nu över. Del efter del säljs bort för summor som inte ens uppfyller hälften utav inköpspriset. Men allt ska bort och blocket är fullt utav deras annonser. För var dag som går blir huset allt mer tomt och våra ord ekar i rummen. För varje inventarie som försvinner desto mer frid får mitt hjärta. Det är slut nu på deras låtsas lek. Det är dags nu för var och en att leva ett eget liv och fylla sin hem med ting av personlighet. Gemenskapen suddas långsamt ut och det finns inte längre något nav som håller ihop dem. Jag vill fylla mina svarta sopsäckar med hans alla kläder och bära in dem och galja dem här hemma här och nu. Men snart är det dags. Snart försvinner de sista banden till den där barbie villan. Snart bland vitt tyg och blombuketter säger jag JA. Längtan är enorm efter att få fyllas med kletig saltliknande konsistens och vakna upp med försvunnen lingonvecka. Det är min tur snart min tur att visa att allt dem trott inte är av sanning. MIn tur att börja leva min tur att trampa dem på tårna. Det är min tur nu, min tur att få leva.

Dessa högtider

Den får gärna vara över. Den här påsken. Ju mer åren går dessto svårare har jag för dessa familjära tillställningar. Missförstå mig rätt. Jag älskar familjen men påsken julen och nyår ger mig mega ångest. Och kristen som jag är kan jag ju inte låta högtiderna pasera bara sisådär. Men det är svårt det gör ont och det skapar oro inom mig. Trångt runt matbordet , folks om tittar och ser , glada miner och påklistrade leenden. Trevligheter som känns påtvingade och oäkta. och jag vill bara fly hem till min säng och mitt täcka. Därundern vill jag gömma mig tills helgen är över.
Senaste året har lögnerna varit min räddning , att säga rakt ut till familjen att jag INTE vill fira är helt omöjligt. Därav kommer lögner om arbete .sjukdom och andra vita sådanna. Kanske kommer min glädje av dessa högtider när jag får egna barn. Men just nu är dem så motbjudande och oroväckande.
Har redan förberett midsommarfirandet. Har bokat in mig på jobbet hela den helgen. Avklarat redan nu. Känns underbart. Dessutom undrar jag varför vi dansar runt en upp och ner vänd kuk?

Stressad madam

På min arbets plats finns det några rejäla bitterfittor. Jag kallar dem så klimakteri kärringar som inte riktigt förstått att dem borde gå i pension. Eller så har dem förstått men dem har inte råd. Där av blir dem ännu mer bitterfittor eller klimaterikossor kalal dem vad ni vill. Jag vet att min chef är nöjd med min arbetsinsatt. Hon är så mycker mer än nöjd. För jag ger alltid mina patienter det lilla extra och jag får alltid min arbetsplats att se hel och ren ut. Jag gör säkerligen mer än vad jag behöver men jag klagar inte. Tvärt om jag tycker om det. Det får däremot finnas en gräns. Har inte andra människor respekt för det man gör? Nej dem ska trycka ner än i skorn och förstöra. Vuxna människor som är tvugna att stöka till i hyllorna bland renvikta ting. Och när man gör sitt yttersta då ska det skrikas sväras och jag får skulden för att jag tex har ont i ryggen. Jag gör ändå mitt jobb oavsett min smärta. Jag är glad, jag får anhöriga och besökare att känna sig välkomna. Jag älskar mitt jobb men när dessa bitterfittor får lite mer luft än vanligt då får jag nog. Orden gjorde så ont i mig. besvikelsen var enorm och tårarna ville bara falla. Tvättstugan blev min räddning. Bland smutsiga lakan och nytvättade drag fann jag min plats. Tårarna fick falla fritt och jag ville bara försvinna. Sms till Söt och svar med tröstande ord. Tog min rast och försvann ner till tegelhuset och dess trygga och anonyma fäste. En stund i samtal med söt så känndes allt bättre. Men dock så mycket jag kan hata dessa klimakteriekossor

Ett tungt hjärta

Olusten ligger där i magen och tär. Oron börjar långsamt att krypa sig på. Och det känns så olustigt att gå till jobbet. Pratar med Söt och får ännu mer oro i kroppen. Hon låter off , nedstämd och slut på allt hopp. Hon pratar om att inte orka längre, inte engagera sig och inte vara mer delaktig än behovet. Jag vill bara fly. Varför har inte min chef hört av sig och frågat om min rygg? Arbetskada är tydligen obekvämt och jobbigt. Eller så är det så som Söt säger dem har haft ett himelrike där utan oss två. Ingen som sagt ifrån tillrättavisat eller hörts. Alla har njutit och andats ren luft? Varför ska jag alltid måla upp mig själv som boven i dramat? Varför låter jag aldrig mig själv vara den goda i pjäsen? Jag längtar att få jobba , jag saknard elar av min arbetsgrupp. Tar ett djupt andetag. JO det ska bli bra. Ta problemen när jag är på plats om nu problemen finns. Men oron växer ändå. En nypa frisk luft och en kaffe kanske gör saken lättare?

plågsam kavalkad

Jag tröstar mitt inre med minnen av vänskapen. Tårarna torkar långsamt och ger smak av salt på min tunga. Tänker tillbaka på tiden som gått så fort. Tänker på allt jag stått ut med allt jag gått igenom för att få det jag vill.
Och jag vet jag är självdestruktiv på många sätt. Jag har lärt mig utav mina misstag. Jag har fångat stunden när misstagen blev till verklighet. Och med tusen nålar under fötterna ser jag sanningen i vitögat. Jag vill försvinna bort i världen där det bara är du och jag. När jag trycker mina bröst mot din ansikte och du bekräftar min kvinnlighet genom att älska mina bröst. Min stoltaste ägo del som känns så smutsig innan vårat rollspel tar fart.
Teater är mitt liv. Livet är en teater men jag har tappat bort mitt manus och står barryggad inför framtiden. Minns en uns av kärlek , knubbiga fingrar som långsamt smeker bort mitt hårstå från kinden. Fumliga fingrar och en ren och skär kärlek. Långa plågsamma kärleksbrev. Bilder av minnen , lådan med allt som var ditt och mitt. LÄnge fick den bo i min garderob. Jag ville inte släppa dig jag ville inte ha dig. Men lådan var kvar. Jag ville ha kakan samtidigt som jag inte kunde äta upp den. Dina ständiga tårar dina ständiga frågor som plågade mig invärtes. Det var mitt fel. Om jag inte hade valt att gå, vart hade vi stått idag?

Med solen i ögat

På uteplatsenn mötte solen mig i ögat. Min frusna kropp fick en uns av solsken och värme. Snön blev helt plötsligt obetydlig och osynlig. Och hjärnan slutade tänka på alla negativa och banala ting. Ibland krävs det inte mycket för att glömma allt det tunga. Som en ynka solstråle på kinden , eller en oväntad bukett rosor. Men ibland krävs det mer och ändå ligger det tunga och onda kvar och livet känns obetydligt och världelöst.

Fotografier skapar nostalgi och gemenskap

Söndagens kväll gick i familjens tecken. Svärmmor plockade fram väskan med familjens minnen. Den gul / blå syntet väskan som innehåller familjens alla stunder. När svärmor kom släpandes på väskan fick lille bror en syl i vädret. Nej inte den där. Men att vara generad höll inte i sig länge. Där satt vi i timmar och tittade på tusentals fotografier. Fula frisyrer , stora glasögon och glada minnen. Svart vita fotografier som speglade familjens grundare och fadern som lämnade dem för många år sedan. Svärmor tittade noga på sin avlidna man utan att röra en min. I hennes ögon såg jag hur hon minndes sin tid som ung. Hon kunde spegla sin ugdom i oss yngre som var runt omkring henne igår. Igår hade hon alla sina barn med respektive runt sig på samma yta. Hon hörde oss skratta hon såg oss kommunicera och sprida glädje omkring oss. Söndagarna har blivit någon slags tradition och vi samlas och umgås.
Jag börjar trivas , börjar snappa upp ord och förstå innnebörden i meningarna. Det är inte längre plågsamt eller menlöst.

Baksidan av sambolivet

Baksidan av mitt sambo liv är min skam. Jag skäms inför mina vänner att han har en speciel makt över mig. Att han låter mig spela ett spel jag inte vill spela. Jag skäms över att lämna damen ifråga med hela disken och bordet fullt av glas. Jag skäms över att behöva spela nykter inför min blivande man. Jag hatar det här rollspelet och dess konsikvenser. Egentligen finns det ingenting att vara rädd inför. Jag vet att hans ilksa försvinner på ett par timmar och vår oense är pase imorgon bitti. Men ändå spelar jag nykter och housewife til the end. Jag älskar kvällen som den var dess sällskap och dess "women "for the night. Tack sweete för all ärlighet tillit och gemenskap. Du är en av få som får mig att vara ärlig och jag förösker att inte skämmas inför dig för mitt absurta avslut. För någonstans tror jag att jag inte behöver skämmas inför dig. Du är så mycket JAG , jag är så mycket du. Och någonstans är vi så mycket VI. Och jag vill inte behöva dra tusen olika ursäkter eller bortförklaringar. För du är för mig något specielt. I din närvaro kan jag säga hela sanningen i din närvaro vågar jag vara hela jag. Vet inte vem eller hur vi blev presenterade för varandra. Men jag tror på gud jag tror på ödet och dess makt. Och tack och förlåt- men du är en av få som jag vågar visa min ärlighet inför.

Det där leendet

Jag tänker tillbaka på söndagen. När broder faktist ler och tilltalar mig. Jag förstår inte situationen. Du tilltalar mig behandlar mig som om det där aldrig funnits. Du har tom försvarat mig och givit mig en plats i er familj. Bland kartonger rotting möbler och plastduk äter vi mat som svärmor förberett åt oss alla. Jag hjälper till med kaffe och glass och leker med barnen. Serveras låtsas kaffe i hellot kitty servis. Dricker kaffe med alla vuxna och spelar med i en påhittat auktion för 2 tavlor. Jag känner mig välkommen och familjär. Jag får helt plötsligt vara delaktig och synlig.
Timmar senare när svärmor kommer in genom dörren får jag en puss på vardera kinden och tack för presenten i kuvertet. Hon delar frukt till mig och ger mig en plats. Förvirrande och lite varm i kroppen somnar jag den där natten. Leendet på mina läppar har på något sätt börjat komma tillbaka.

Att alltid ställa upp

Jag är den som alltid ställer upp på mina vänner. Förmodligen och uppendbarligen så ger jag mer än vad jag får tillbaka. Och det gör mig ingenting tills det kommer till den punkten att jag tas för givet. Jag orkar inte med människor som är experter på att inte svara is in telefon för att det inte passar sig just då. För personen i fråga just då känner för att bara vara lamn och disträ. När andra människor för väntar en massa utav mig men aldrig kan ge tillbaka då har det nått sin gräns. Och nu är det ändå mina närmsta vänner osm beter sig så. Och rädslan att förlora dem är ju enorm , så summan blir att jag inte säger ifrån. Men det får räcka nu ´för jag känner att allt för många behandlar mig med orespekt. Inte bara vänner även familjemedlemmar och min sambos familj. Javisst jag är kanske inte alltid den enklaste men vem är det? Vi har alla våra sidor och jag brukar förbi se dem. Men jag måste sätta punkt nu. Jag är inte värld att blli behandlad hur som helst. Och alla andra är så ego så kanske dags för mig att ego busta lite nu. Ska krypa till sängs snart och låta tankarna försvinna bort. Saknar fröken S. Tösen som jag fann i varberg för så många år sedan. Små sms ibland förgyller min vardag.

Vad är värt det

Vem vinner när jag blir hysterisk ledsen och arg? Blir situationen bättre eller försämrad? Eller är det likgiltigt och oförändrat? Ska jag fortsätta kämpa hålla upp fasaden och stå pall? Ska jag gömma min svartsjuka , rädsla och besvikelse bakom ett ansikte fullt av glädje? Orättvisan hugger tag i mig och jag vill bara skrika. Skrika rakt ut och säga att jag hatar er! Jag vet att just då kommer allt att ta slut. Då förnedrar jag mig själv till den största graden av förnedrig. Med huvudet böjt kommer jag att gå däriffrån med skammen i behåll. Ska jag leva så här? ska jag tro på mr R ? Ska jag hålla mig dessa ynka måader somär kvar? Jag har åtmistonde halva paketet redan nu!? Ett beslut kan jag inte ta här och nu.

Igår natt

Jag visar i ditt öra. Slickar dina örsnibbar och hoppas på respons. Egentligen är jag inte alls suger på att ligga. Visa min nakna kropp som får mig att må dåligt. Men för din skull och för att döva våra pterkommande bråk vill jag göra något för att få dig att må bra. Du nappar fort och bär mig till sängen. Och visst känns det bra när du är där inne. Når extas och ruset stiger i kroppen.
efteråt känns min kropp smutsig och häging och jag vill bara att du ska gå din väg. Jag älskar dig jag vill älska med dig men min kropp och min hjärna är inte i form. Åter igen känner jag mig ledsen och gråter inombords. min ork och lust att leva är minimal...

städar upp

Jag plockar undan hennes oavslutade uppgifter. Jag låter min inre stress växa och snart är jag där nere igen och nosar på marken. Jag tar mig an ordnar upp bland obetalda fakturor och handskrivna papper. Försöker se ljuset bland muntliga avtal coh missförstånd. Jag drar mig i håret pga huvudvärken som är extrem. Försöker få plats med familj och vänner. Lagad middag och rödvin. Vill se målet och sängen och dagens avslut dem där tabletterna som får mig att somna gott. Jag kna inte längre ha det så här. Det måste finnas ett slut något nytt och något mitt.

Vinden har vänt

Vinden vände om så för en stund. Idag vågar jag le och ditt leende möter mig. Jag vågar hålla din hand och hoppas på att du finns kvar här imorgon. Jag har sovit mig mätt på tystnaden jag har hållit din hand i värmen. Idag vågar jag tro att du kommer vara kvar när jag vaknar imorgon. Smeker din kind och låter mina svarta fläckar tyna bort i mörkret. Endast skenet av värme ljuset visar vägen här och nu. Bakom dina ögonfransar träder själen fram. Du visar mig själen du blottar dig själv. Och även om du inte finns i morgon så finns du här och nu!

jag vill

Jag vill hålla din hand. Jag vill ge dig allt det där som jag inte kan. Jag vill sudda bort alla svarta fläckar som jag har åstakommit bakom din rygg. Jag vill måla hela världen rosa och låta allt röra dig med silkeslenyta. Jag vill andas in din kroppsdoft , känna din hud mot min och älska dig i all evighet.

Din sorg

Jag ser din sorg. Du undviker den men jag ser den. Din besvikelse över mig. Jag kan inte alltid uppnå allt det du vill att jag ska vara.
Jag är en hemma fru i nästan alla kategorier. Men jag har också mina brister. jag har mina fläckar , mina tovor och mina haltningar. Din sorg skapar en oro inom mig. Min dagliga oro späspå och jag kan inte stoppa den. Jag blir lam , stannar till och vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Jag vet längst där inne att du går inte ifrån mig men med Lucifer på axel blir min oro extrem. Lucifer kan få mig till att göra det mesta. Han har varit borta i ett år men han börjar långsamt ta sig tillbaka och någonstans så låter jag honom komma. Genom honom behöver jag inte styra mitt liv själv han styr åt mig och jag blir en lam dam. Jag vill inte se din sorg , jag vill inte vara delaktig i ditt liv.

Liten och skör

Det krampar i min mage. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. oron har suttit där sedan i morse. Det finns en uns utav stolthet. Det är mitt egna sätt att bevisa för mig själv att jag är bra. Genom att halvera mina intag utav kalorier. Jag drömmer om att stå där på vågen och siffrorna byter plats. Ja ni vet när den höga siffran står bakom den låga. Jag vill inte ens se mig själv naken. Hur ska mr R kunna se mig naken när jag själv hatar det jag ser. Och varför finns inget som helst lugn i att bara vara. När jag var liten inte kroppsmässigt eller viktmässigt utan ålders mässigt. Då älskade jag att åka över broar. Jag bad min far att åka över alla broar det bara gick och han gjorde det. Jag älskade det och somnade när vi åkt över 3 stycken. När vi kom hem senare bar min far alltid upp mig och la mig i min säng. Jag vaknade till och klädde på mig pyjamas. Sen somnade jag som en prinsessa igen. En gång ville jag ha en alldeles speciel barbie docka. Hon hade en rosa klänning i tyll och långt blondt hår. Jag önskade mig henne till jul. Men hon stod kvar i butiken. En månad senare blev jag sjuk. Hade feber och ont i halsen. Då kom far hem med denna efterlängtade docka. När jag grät torkade min far mina tårar min mor kramade mig hårt och torkade tårarna från min kind. Om jag inte kunde sova fick jag krypa ner i min mors dubbelsäng. Idag om jag är ledsen torkar ingen mina tårar , jag får själv lugna min nattliga oro och ingen ger mig en efterlängtad dock när jag är sjuk. Mr R gör saker på sitt sätt. Men jag vill få vara liten , lika i fosterställning och gråta medans nmågon kramar om mig och torkar mina tårar. Men är jag för gammal?

MIn vikt skrämmer mig

I slutet av förra året var jag uppe i en vikt som jag aldrig varit förut någonsin. Jag blev rädd och drog till med ett drastiskt dumt beslut. Genom internet hittade jag dem välkända bantningstabletterna. Och på en månad hade jag rasat 7 kilo. Det var underbart och andra såg mitt resultat som gav mig ett självförtroende åtminstonde för en stund. Men så klart varade inte min lycka i all evighet. Nu har jag gått upp 5 av dessa kilon. Maten är min tröst , godiset och alla sötsaker är som en belöning de dagar jag lykas att inte bry mig om. Det blir en tröst de dagar då jag tycker synd om mig själv. Dem där tröst dagarna är väldigt många. Igår kom tårarna när jag besökte min bästa vän vågen. Idag visade den -1kg men det är ändå tårar. Mitt kontroll behov exallerar och allting blir till tvång. Jag är där igen skillnaden är att jag ser det MEN jag vill inte göra något åt det. Tvätta , städa och baka är min fristad. Och just där just nu är jag

Avundsjuka

AVUNDSJUKA Jag smakar på ordet. Det är skamligt att känna avundsjuka. Men här och nu måste jag vara ärlig jag har en stor portion av AVUNDSJUKA inom mig. Jag vill att jag skulle få allt precis som den där systern. Jag ville höra glädje ljuden , skratten och applåderna. Gemenskapen och alla goda ting. Men jag fick hatet , förnekelsen och förnedrades. Jag ville bära en klänning , jag ville ha långa naglar och uppsatt hår. Musik och glädje ljud. Min förlovning blev tredje gången gillt och den var under förnekelse och hat. Jag skämdes under ringcermonin som var i minimal version.
Allt jag minns är hatet i luften och besvikelsen från den äldre broden. Kvällen fortskred i förlovningens tecken men inte våran. Där grattades dem i mångfald och den äldre broden körde sitt hatiska beteende mot mig. Gråten stod i halsen och jag ville bara fly. Fru sunshine räddade min kväll när hon som en av värdparen beslöt sig för att tacka för sig. Där i kylan och bland all snö fick vi chansen att bege oss hem till vårt. Det är nästan tre månader sedan men min avudsjuka och besvikelse gnager under min hud. Jag vill skrika att jag är också värd allt det goda , jag är också guds barn och därav bör bli behandlad precis som alla andra. Men mitt skrik hörs aldrig det ebbar ut i luften. Jag behåller allt det tunga inom mig.

Vad är värt det

Vem vinner när jag blir hysterisk ledsen och arg? Blir situationen bättre eller försämrad? Eller är det likgiltigt och oförändrat? Ska jag fortsätta kämpa hålla upp fasaden och stå pall? Ska jag gömma min svartsjuka , rädsla och besvikelse bakom ett ansikte fullt av glädje? Orättvisan hugger tag i mig och jag vill bara skrika. Skrika rakt ut och säga att jag hatar er! Jag vet att just då kommer allt att ta slut. Då förnedrar jag mig själv till den största graden av förnedrig. Med huvudet böjt kommer jag att gå däriffrån med skammen i behåll. Ska jag leva så här? ska jag tro på mr R ? Ska jag hålla mig dessa ynka måader somär kvar? Jag har åtmistonde halva paketet redan nu!? Ett beslut kan jag inte ta här och nu.

En droppe i havet

Hon vill inte ha mig. Dem vill inte ha mig. Jag är inte ens vatten värd och min existens varar inte i hennes atmosfär. Hennes ögonlock höjs inte när jag passerar genom dörrposten. Och i allt detta nekande undrar jag om hon skulle reagera om jag svimmade. Svimmade av och låg medvetslös på hennes golv. Jag leker ofta med tanken och att iscensätta detta scenarium. Det lockar mig enormt. Men risken att allt blir en enda stor pannkaka. Flertal gånger har jag låtit henne hantera sin sorg, besvikelse , missunnande genom att bemöta mig med detta hat och missrespekt. Hon har fått mina tårar att falla tusentals gånger. Och jag har varje gång torkat mina kinder röda och nariga. Somnat med klumpen i magen och längtat efter en trygg hamn. Handen slår mig hårdare och hårdare och för var gång reser jag mig upp snubblandes och ostabil. Gnuggar bort sanden ur ögonen och lägtar efter kvinnan som tog mig till jorden. Det finns en likhet mellan dessa två kvinnor dem bär båda två på en styrka , en säregen vilja och är inombords ett lejon. Där bland alla dessa känslor kommer det dåliga samvetet fram och bilden av mitt lejon till mamma har bleknat på näthinnan. 3 starka kvinnor , 3 starka lejon och jag. Jag är som dem jag vill som dem 4 enivsa lejon på en savann skapar oro och intriger. Och inte blev jag klokare !

Min svärmor

Min svärmor är en väldigt stark person. Hon vet vad hon vill och hon gör bara som hon själv vill. Hon har haft väldigt starka åsikter ang min sambos val av blivande livskamrat. Svenska tjejer är inte bra , adopterad och utan tillkännagivande bakgrund , skilsmässobarn och icke arabiskt talande. Orsakerna till att hata mig och förneka min existens har varit enorm. Första gångerna vi var i samma rum satte hon på sig skygg lapparna och såg inte mig. Dukade med en tallrik färre vid middagen , färre kaffe koppar och vid dessrtern glömde hon alltid bort att fråga om jag ville ha. MIn första jul med henne var inge vidare. Dagen innan hade hon sagt till min svägerska att hennes son skulle komma hem med "den där". Senare den kvällen var vi på en stor tillställning och hennes bästa vännina frågade mig vad jag hette då min svärmor hade sagt att hon inte visste. Förnekelse och åter förnekelse. Men jag har stått ut för att jag vill inget hellre än att leva med min nuvarande sambo. Och självklart har jag fällt tårar , skrikit på honom och mått fruktansvärt dåligt psykiskt. Jag förstår mycket väl om folk skulle kalla mig självdestruktiv. Med tiden har situationen blivit lättare men det är inte i närheten av perfekthet.

Välkommen cancer

Det är nog dags att inse Cancer är rätt farligt. Det är dags att välkommna cancer som en del av vardagen. Herr cancer har flyttat in i min fars prostat för ett år sedan. Och han envisas med att var akvar där. Även fast den omtalade roboten har varit där och petat bort så vill han vara kvar. Han verkar trivas där det är väl varmt och skönt. Men kunde han inte gjort bo någonannanstans. Inte frö att jag vill att någon annan ska lida men är han i huvudtaget tvungen att göra bo? Min far kanske inte alltid har varit den där perfekta fadern och vem vet detta kanske är karma. Men nej för hur mycket ilska jag än kan ha för min far så vill jag inte att han dör. Jag vill att han ska lära sig hur man beter sig mot sitt barn men inte vill jag att han ska dö.

Tankar från första våningen

Så kallade svärmor. Kvinnan som inte vill veta av mig. Kan man som kristen utesluta en annan kristen människa pga landsmän? Är det meningen att inte låta ens son välja vad han vill om han ändå håller sig inom ramarna? Det är förnedring på högnivå och dagis lekarna är enorma. Men med min kristna tro och min snällhet kan jag inte avsky henne. Även fast jag vet att hon hellre ser sin son med någon annan än mig. För i hennes ögon duger jag inte. Pratar inte hennes språk , och min familj är inte så som hon vill. Men hon känner inte någon utav oss. Om hon visste skulle hon aldrig bete sig så här. Vad min familj angelägger så JA min far med fru är inga direkt praktexempel på kärn familjen. Men jag gör allt min man vill och mer där till. Han kommer alltid hem till ett städat hem. Det finns alltid mat på bordet och hans kläder är alltid rena. Kalla mig slav men nej jag trivs så här. Jag gör inget för att jag måste utanför att jag vill. Barn är för mig en guda gåva och så många gud vill att jag ska ha så många kommer jag att föda. Jag kommer ge mina barn allt , en trygg uppväxt ett kristet tänkande och självrespekt och en tro på livet. Men ändå finns där en kvinna som vill att jag ska ge mig iväg. Hur kan man vilja sära på två människor som älskar varandra och somhar gått genom eld och vatten i över sju år? Är det ren envishet eller egoism?

23 augusti 23:55

SEn då när hjärtat går i kras och jag inte känner längre? Vad händer då?Kommer det att bli värre? När allt komme röver mig och pulsen slår i 180 då vill jag bara ömsa skin och krypa ur mig själv. BANKAR HUVUDET I VÄGGEN

Min plats i ledet

Jag har alltid ställt mig på min plats i ledet. Rättat mig efter andras tankar , åsikter och viljor. Har inte varit den som sagt ifrån eller yttrat mig. Men dem senaste åren har jag lärt mig att säga nej och att säga ifrån. Allt resulterar nu i att jag bara får skit tillbaka. Av en kvinna som passerat mitten utav livet. Från ingenstans kom hon in och skulle tillrätta visa mig. Och när allt kom till beslöt vi gemensamt att ta allt face to face. Men gång på gång kommer det fram till mig bakvägen att hon hugger mig i ryggen. Lessheten är enorm och tårarna har rullat gång på gång. Jag går tillbaka till att rätta mig efter alla andra. Det blir tyst igen jag stänger min dörr. Rädslan finns här igen och alla får styra mig igen. Jag blir den instänga flickna i puppan. I min puppa lever jag och vill inte se rädslan i vit ögat. Flickan med lucifer på axel börjar långsamt komma tillbaka. Och någonstans finns det en trygghet att infinna sig under Lucifer. Sparka du slå du jag kanske inte ger tillbaka så som du vill. Men en sak är säker jag kommer aldrig gå därifrån. Falska människor läser jag av på en gång.

Familjen anorlunda

Jag har en syster. Eller ja styv syster kan vi väl mera säga att vi är. Hon har en viss förmåga att alltid framhäva sig själv som något bättre än alla andra. Hon försöker trycka ner mig i skorna. Försöker få mig att inte hoppas och tro på mr X. Det hon inte kan få ska inte heller jag ha. Det är så hon fungerar. Jag har ingen normal relation till någon i min familj. Pappa har alltid tröstat och visat kärlek genom pengar och materiella ting. Han har satt mig på en pidestal högt ovan molnen. Där står jag och vågra knappt röra mig för rädslan för att min nystrukna spets på klänningen skall bli smutsig. Och jag vet om jag får allt jag pekar på. Det är aldrig till min egen fördel tyvär. Mina syskon är 3 stycken personer som jag egentligen inte känner. Våra föräldrar är gifta med varandra. Pappa lämnade min mamma när jag var 3 år. Han valde ett vrak framför min mamma. Sin egna klient. En sönder pundad dam med munnen utan tänder. Hon sig dollar täknet blinka stort. Och jag kan aldrig förstå hur faan han kunde. Vad har hon som min mamma inte har?
Jag älskar min mamma men det tog 18 år innan jag hörde henne säga dem orden till mig. Pappa har väl överkonsumerat dem orden medan mamma har under konsumerat dem. Jag fick be henne säga dem en kväll när döden kändes som ända utvägen. Det var en kväll när psyk blev min räddning. Min fars fru är en ragat som bara ser till sitt eget bästa. Hon skulle gå över lik för minsta lilla krona.

20 augusti 2002

Det var vägning nyss. Helt sjukt vågen visade mer än den där hemma. Hur ska jag kunna gå ner i vikt här? När jag kommer härifrån är det banta som gäller. 9 kg ska bort. Och om det inte var för att jag var här så skulle jag klara av det galant på 8 veckor. Men här nej det går inte. Eftersom man tydligen ska lära sig äta här ja dem påstår att jag inte kan den. Så nrä jag komem rhem halverar jag bara portionerna till en början så rasar jag i vikt sen.
Blir tvingad att äta frukost jag har aldrig ätit frukost i hela mitt liv. Varför måste jag göra det nu? Och frukosten är enorm. fil med musli 2 smörgåsar och te. Det är vad jag normalt lever på en hel dag. Här ska det tydligen fikas också kaka. Dem ställer fram kakor och anser att jag ska äta en kaka? men snälla vilken planet är dem ifrån? Jag kan inte tårarna sprutade och jag skakade av rädsla. Lucifer dök upp på min axel och allt blev svart.
Det ska bara vara gemensamma aktiviteter hela tiden och jag behöver min ensamhet. Inte ens efter maten får man gå till sitt rum. Jag vill hem. Jag vill inte bli styrd av några överviktiga människor som har fått försig att jag ska äta kakor. Pratade med Mr X igår han skulle ringa upp men gjorde aldrig det. Vill tillbaka till fredagen. Då han sa att han kom för min skull och låtsades att jag var hans flickvän. Den mannen tar upp all min hjärnverksamhet.

19 Augusti 2002

Sitter på tåget. Är på väg. På väg mot något nytt något jag inte vet vad det är. Natten till diag var så hemsk. Så svårt att sova specielt brevid en person som jag inte bär några känslor för. Jag vet att hans känslor för mig är enormt stora förhållanden och kärlek är så nytt för honom. Jag måste avsluta denna relation. Mina känslor finsn någon annan stans. MIna känslor är enormt stora för mr X. Mr x var i mina tankar hela natten. Vill tillbaka till fredagens kväll. Hans famn var min trygghet. Är det så fel att vara kär i mr X? Han är den första som fått mig att känna trygghet i famnen. Jag vet att han inte är svensk men han är ju faktist kristen so what? Rök begäret är enormt. Men snart snart i göteborg. Har 20 min på mig då att röka. Helvete måste livet vara så här komplicerat? Undrar hur lång tid dessa åtta veckor tar? Tänk om jag inte trivs där? Kommer någon att hälsa på mig? Hur blir det med mr X? och hur gör jag slut på mitt förhållande med mr wrong?Framtiden skärmmer mig like hell!Jag saknar alla redan. Och dem påstår att åtta veckor går fort. No way! Jag är inte beredd att bearbeta allting. Våldtäkt , adoption, kärleken och föräldrar. Är verkligen dessa faktorer anledningen till mina problem?If tomorrow never comes? Behöver så mycket nu men jag kan inte ta något förren jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Jag har åtta veckor på mig i ensamhet utan en strävig omgivning
.
Kväll!
Har pakat upp mina saker. Mitt rum är faktist riktigt fint och badrummet är stort. Undrar om man kan kräkas här utan att det hörs ut? Alla möbler i mitt rum går i samma ljusa träslag med mörka snirklar. Första måltiden hhär idag var helvetisk grät mig igenom hela. Mr wrong har ringt flertal gånger på min mobil men jag vägrar svara. Har pratat med Mr X faan va jag saknar honom. Vill till hans famn, och det är nu. Hur ska jag kunna somna här? Visserligen har dem rosa små tabletterna runnit ner i min hals. Men jag känner inte av dem. Det bor faktist andra här. Fröken S är den enda jag pratat med. Vi två är dem enda som röker. Så vi spenderade en timme på balkongen. Solen gick ner över havet det var vackert. Det bor en annan flicka här hon heter ida. Hon gråter konstant och är jätte smal. Nu ska jag göra sit ups!