Ett tungt hjärta

Olusten ligger där i magen och tär. Oron börjar långsamt att krypa sig på. Och det känns så olustigt att gå till jobbet. Pratar med Söt och får ännu mer oro i kroppen. Hon låter off , nedstämd och slut på allt hopp. Hon pratar om att inte orka längre, inte engagera sig och inte vara mer delaktig än behovet. Jag vill bara fly. Varför har inte min chef hört av sig och frågat om min rygg? Arbetskada är tydligen obekvämt och jobbigt. Eller så är det så som Söt säger dem har haft ett himelrike där utan oss två. Ingen som sagt ifrån tillrättavisat eller hörts. Alla har njutit och andats ren luft? Varför ska jag alltid måla upp mig själv som boven i dramat? Varför låter jag aldrig mig själv vara den goda i pjäsen? Jag längtar att få jobba , jag saknard elar av min arbetsgrupp. Tar ett djupt andetag. JO det ska bli bra. Ta problemen när jag är på plats om nu problemen finns. Men oron växer ändå. En nypa frisk luft och en kaffe kanske gör saken lättare?

plågsam kavalkad

Jag tröstar mitt inre med minnen av vänskapen. Tårarna torkar långsamt och ger smak av salt på min tunga. Tänker tillbaka på tiden som gått så fort. Tänker på allt jag stått ut med allt jag gått igenom för att få det jag vill.
Och jag vet jag är självdestruktiv på många sätt. Jag har lärt mig utav mina misstag. Jag har fångat stunden när misstagen blev till verklighet. Och med tusen nålar under fötterna ser jag sanningen i vitögat. Jag vill försvinna bort i världen där det bara är du och jag. När jag trycker mina bröst mot din ansikte och du bekräftar min kvinnlighet genom att älska mina bröst. Min stoltaste ägo del som känns så smutsig innan vårat rollspel tar fart.
Teater är mitt liv. Livet är en teater men jag har tappat bort mitt manus och står barryggad inför framtiden. Minns en uns av kärlek , knubbiga fingrar som långsamt smeker bort mitt hårstå från kinden. Fumliga fingrar och en ren och skär kärlek. Långa plågsamma kärleksbrev. Bilder av minnen , lådan med allt som var ditt och mitt. LÄnge fick den bo i min garderob. Jag ville inte släppa dig jag ville inte ha dig. Men lådan var kvar. Jag ville ha kakan samtidigt som jag inte kunde äta upp den. Dina ständiga tårar dina ständiga frågor som plågade mig invärtes. Det var mitt fel. Om jag inte hade valt att gå, vart hade vi stått idag?

Med solen i ögat

På uteplatsenn mötte solen mig i ögat. Min frusna kropp fick en uns av solsken och värme. Snön blev helt plötsligt obetydlig och osynlig. Och hjärnan slutade tänka på alla negativa och banala ting. Ibland krävs det inte mycket för att glömma allt det tunga. Som en ynka solstråle på kinden , eller en oväntad bukett rosor. Men ibland krävs det mer och ändå ligger det tunga och onda kvar och livet känns obetydligt och världelöst.

Fotografier skapar nostalgi och gemenskap

Söndagens kväll gick i familjens tecken. Svärmmor plockade fram väskan med familjens minnen. Den gul / blå syntet väskan som innehåller familjens alla stunder. När svärmor kom släpandes på väskan fick lille bror en syl i vädret. Nej inte den där. Men att vara generad höll inte i sig länge. Där satt vi i timmar och tittade på tusentals fotografier. Fula frisyrer , stora glasögon och glada minnen. Svart vita fotografier som speglade familjens grundare och fadern som lämnade dem för många år sedan. Svärmor tittade noga på sin avlidna man utan att röra en min. I hennes ögon såg jag hur hon minndes sin tid som ung. Hon kunde spegla sin ugdom i oss yngre som var runt omkring henne igår. Igår hade hon alla sina barn med respektive runt sig på samma yta. Hon hörde oss skratta hon såg oss kommunicera och sprida glädje omkring oss. Söndagarna har blivit någon slags tradition och vi samlas och umgås.
Jag börjar trivas , börjar snappa upp ord och förstå innnebörden i meningarna. Det är inte längre plågsamt eller menlöst.

Baksidan av sambolivet

Baksidan av mitt sambo liv är min skam. Jag skäms inför mina vänner att han har en speciel makt över mig. Att han låter mig spela ett spel jag inte vill spela. Jag skäms över att lämna damen ifråga med hela disken och bordet fullt av glas. Jag skäms över att behöva spela nykter inför min blivande man. Jag hatar det här rollspelet och dess konsikvenser. Egentligen finns det ingenting att vara rädd inför. Jag vet att hans ilksa försvinner på ett par timmar och vår oense är pase imorgon bitti. Men ändå spelar jag nykter och housewife til the end. Jag älskar kvällen som den var dess sällskap och dess "women "for the night. Tack sweete för all ärlighet tillit och gemenskap. Du är en av få som får mig att vara ärlig och jag förösker att inte skämmas inför dig för mitt absurta avslut. För någonstans tror jag att jag inte behöver skämmas inför dig. Du är så mycket JAG , jag är så mycket du. Och någonstans är vi så mycket VI. Och jag vill inte behöva dra tusen olika ursäkter eller bortförklaringar. För du är för mig något specielt. I din närvaro kan jag säga hela sanningen i din närvaro vågar jag vara hela jag. Vet inte vem eller hur vi blev presenterade för varandra. Men jag tror på gud jag tror på ödet och dess makt. Och tack och förlåt- men du är en av få som jag vågar visa min ärlighet inför.

Det där leendet

Jag tänker tillbaka på söndagen. När broder faktist ler och tilltalar mig. Jag förstår inte situationen. Du tilltalar mig behandlar mig som om det där aldrig funnits. Du har tom försvarat mig och givit mig en plats i er familj. Bland kartonger rotting möbler och plastduk äter vi mat som svärmor förberett åt oss alla. Jag hjälper till med kaffe och glass och leker med barnen. Serveras låtsas kaffe i hellot kitty servis. Dricker kaffe med alla vuxna och spelar med i en påhittat auktion för 2 tavlor. Jag känner mig välkommen och familjär. Jag får helt plötsligt vara delaktig och synlig.
Timmar senare när svärmor kommer in genom dörren får jag en puss på vardera kinden och tack för presenten i kuvertet. Hon delar frukt till mig och ger mig en plats. Förvirrande och lite varm i kroppen somnar jag den där natten. Leendet på mina läppar har på något sätt börjat komma tillbaka.

Att alltid ställa upp

Jag är den som alltid ställer upp på mina vänner. Förmodligen och uppendbarligen så ger jag mer än vad jag får tillbaka. Och det gör mig ingenting tills det kommer till den punkten att jag tas för givet. Jag orkar inte med människor som är experter på att inte svara is in telefon för att det inte passar sig just då. För personen i fråga just då känner för att bara vara lamn och disträ. När andra människor för väntar en massa utav mig men aldrig kan ge tillbaka då har det nått sin gräns. Och nu är det ändå mina närmsta vänner osm beter sig så. Och rädslan att förlora dem är ju enorm , så summan blir att jag inte säger ifrån. Men det får räcka nu ´för jag känner att allt för många behandlar mig med orespekt. Inte bara vänner även familjemedlemmar och min sambos familj. Javisst jag är kanske inte alltid den enklaste men vem är det? Vi har alla våra sidor och jag brukar förbi se dem. Men jag måste sätta punkt nu. Jag är inte värld att blli behandlad hur som helst. Och alla andra är så ego så kanske dags för mig att ego busta lite nu. Ska krypa till sängs snart och låta tankarna försvinna bort. Saknar fröken S. Tösen som jag fann i varberg för så många år sedan. Små sms ibland förgyller min vardag.

Vad är värt det

Vem vinner när jag blir hysterisk ledsen och arg? Blir situationen bättre eller försämrad? Eller är det likgiltigt och oförändrat? Ska jag fortsätta kämpa hålla upp fasaden och stå pall? Ska jag gömma min svartsjuka , rädsla och besvikelse bakom ett ansikte fullt av glädje? Orättvisan hugger tag i mig och jag vill bara skrika. Skrika rakt ut och säga att jag hatar er! Jag vet att just då kommer allt att ta slut. Då förnedrar jag mig själv till den största graden av förnedrig. Med huvudet böjt kommer jag att gå däriffrån med skammen i behåll. Ska jag leva så här? ska jag tro på mr R ? Ska jag hålla mig dessa ynka måader somär kvar? Jag har åtmistonde halva paketet redan nu!? Ett beslut kan jag inte ta här och nu.

Igår natt

Jag visar i ditt öra. Slickar dina örsnibbar och hoppas på respons. Egentligen är jag inte alls suger på att ligga. Visa min nakna kropp som får mig att må dåligt. Men för din skull och för att döva våra pterkommande bråk vill jag göra något för att få dig att må bra. Du nappar fort och bär mig till sängen. Och visst känns det bra när du är där inne. Når extas och ruset stiger i kroppen.
efteråt känns min kropp smutsig och häging och jag vill bara att du ska gå din väg. Jag älskar dig jag vill älska med dig men min kropp och min hjärna är inte i form. Åter igen känner jag mig ledsen och gråter inombords. min ork och lust att leva är minimal...

städar upp

Jag plockar undan hennes oavslutade uppgifter. Jag låter min inre stress växa och snart är jag där nere igen och nosar på marken. Jag tar mig an ordnar upp bland obetalda fakturor och handskrivna papper. Försöker se ljuset bland muntliga avtal coh missförstånd. Jag drar mig i håret pga huvudvärken som är extrem. Försöker få plats med familj och vänner. Lagad middag och rödvin. Vill se målet och sängen och dagens avslut dem där tabletterna som får mig att somna gott. Jag kna inte längre ha det så här. Det måste finnas ett slut något nytt och något mitt.

Vinden har vänt

Vinden vände om så för en stund. Idag vågar jag le och ditt leende möter mig. Jag vågar hålla din hand och hoppas på att du finns kvar här imorgon. Jag har sovit mig mätt på tystnaden jag har hållit din hand i värmen. Idag vågar jag tro att du kommer vara kvar när jag vaknar imorgon. Smeker din kind och låter mina svarta fläckar tyna bort i mörkret. Endast skenet av värme ljuset visar vägen här och nu. Bakom dina ögonfransar träder själen fram. Du visar mig själen du blottar dig själv. Och även om du inte finns i morgon så finns du här och nu!

jag vill

Jag vill hålla din hand. Jag vill ge dig allt det där som jag inte kan. Jag vill sudda bort alla svarta fläckar som jag har åstakommit bakom din rygg. Jag vill måla hela världen rosa och låta allt röra dig med silkeslenyta. Jag vill andas in din kroppsdoft , känna din hud mot min och älska dig i all evighet.

Din sorg

Jag ser din sorg. Du undviker den men jag ser den. Din besvikelse över mig. Jag kan inte alltid uppnå allt det du vill att jag ska vara.
Jag är en hemma fru i nästan alla kategorier. Men jag har också mina brister. jag har mina fläckar , mina tovor och mina haltningar. Din sorg skapar en oro inom mig. Min dagliga oro späspå och jag kan inte stoppa den. Jag blir lam , stannar till och vet inte åt vilket håll jag ska gå.

Jag vet längst där inne att du går inte ifrån mig men med Lucifer på axel blir min oro extrem. Lucifer kan få mig till att göra det mesta. Han har varit borta i ett år men han börjar långsamt ta sig tillbaka och någonstans så låter jag honom komma. Genom honom behöver jag inte styra mitt liv själv han styr åt mig och jag blir en lam dam. Jag vill inte se din sorg , jag vill inte vara delaktig i ditt liv.

Liten och skör

Det krampar i min mage. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. oron har suttit där sedan i morse. Det finns en uns utav stolthet. Det är mitt egna sätt att bevisa för mig själv att jag är bra. Genom att halvera mina intag utav kalorier. Jag drömmer om att stå där på vågen och siffrorna byter plats. Ja ni vet när den höga siffran står bakom den låga. Jag vill inte ens se mig själv naken. Hur ska mr R kunna se mig naken när jag själv hatar det jag ser. Och varför finns inget som helst lugn i att bara vara. När jag var liten inte kroppsmässigt eller viktmässigt utan ålders mässigt. Då älskade jag att åka över broar. Jag bad min far att åka över alla broar det bara gick och han gjorde det. Jag älskade det och somnade när vi åkt över 3 stycken. När vi kom hem senare bar min far alltid upp mig och la mig i min säng. Jag vaknade till och klädde på mig pyjamas. Sen somnade jag som en prinsessa igen. En gång ville jag ha en alldeles speciel barbie docka. Hon hade en rosa klänning i tyll och långt blondt hår. Jag önskade mig henne till jul. Men hon stod kvar i butiken. En månad senare blev jag sjuk. Hade feber och ont i halsen. Då kom far hem med denna efterlängtade docka. När jag grät torkade min far mina tårar min mor kramade mig hårt och torkade tårarna från min kind. Om jag inte kunde sova fick jag krypa ner i min mors dubbelsäng. Idag om jag är ledsen torkar ingen mina tårar , jag får själv lugna min nattliga oro och ingen ger mig en efterlängtad dock när jag är sjuk. Mr R gör saker på sitt sätt. Men jag vill få vara liten , lika i fosterställning och gråta medans nmågon kramar om mig och torkar mina tårar. Men är jag för gammal?

MIn vikt skrämmer mig

I slutet av förra året var jag uppe i en vikt som jag aldrig varit förut någonsin. Jag blev rädd och drog till med ett drastiskt dumt beslut. Genom internet hittade jag dem välkända bantningstabletterna. Och på en månad hade jag rasat 7 kilo. Det var underbart och andra såg mitt resultat som gav mig ett självförtroende åtminstonde för en stund. Men så klart varade inte min lycka i all evighet. Nu har jag gått upp 5 av dessa kilon. Maten är min tröst , godiset och alla sötsaker är som en belöning de dagar jag lykas att inte bry mig om. Det blir en tröst de dagar då jag tycker synd om mig själv. Dem där tröst dagarna är väldigt många. Igår kom tårarna när jag besökte min bästa vän vågen. Idag visade den -1kg men det är ändå tårar. Mitt kontroll behov exallerar och allting blir till tvång. Jag är där igen skillnaden är att jag ser det MEN jag vill inte göra något åt det. Tvätta , städa och baka är min fristad. Och just där just nu är jag

Avundsjuka

AVUNDSJUKA Jag smakar på ordet. Det är skamligt att känna avundsjuka. Men här och nu måste jag vara ärlig jag har en stor portion av AVUNDSJUKA inom mig. Jag vill att jag skulle få allt precis som den där systern. Jag ville höra glädje ljuden , skratten och applåderna. Gemenskapen och alla goda ting. Men jag fick hatet , förnekelsen och förnedrades. Jag ville bära en klänning , jag ville ha långa naglar och uppsatt hår. Musik och glädje ljud. Min förlovning blev tredje gången gillt och den var under förnekelse och hat. Jag skämdes under ringcermonin som var i minimal version.
Allt jag minns är hatet i luften och besvikelsen från den äldre broden. Kvällen fortskred i förlovningens tecken men inte våran. Där grattades dem i mångfald och den äldre broden körde sitt hatiska beteende mot mig. Gråten stod i halsen och jag ville bara fly. Fru sunshine räddade min kväll när hon som en av värdparen beslöt sig för att tacka för sig. Där i kylan och bland all snö fick vi chansen att bege oss hem till vårt. Det är nästan tre månader sedan men min avudsjuka och besvikelse gnager under min hud. Jag vill skrika att jag är också värd allt det goda , jag är också guds barn och därav bör bli behandlad precis som alla andra. Men mitt skrik hörs aldrig det ebbar ut i luften. Jag behåller allt det tunga inom mig.

Vad är värt det

Vem vinner när jag blir hysterisk ledsen och arg? Blir situationen bättre eller försämrad? Eller är det likgiltigt och oförändrat? Ska jag fortsätta kämpa hålla upp fasaden och stå pall? Ska jag gömma min svartsjuka , rädsla och besvikelse bakom ett ansikte fullt av glädje? Orättvisan hugger tag i mig och jag vill bara skrika. Skrika rakt ut och säga att jag hatar er! Jag vet att just då kommer allt att ta slut. Då förnedrar jag mig själv till den största graden av förnedrig. Med huvudet böjt kommer jag att gå däriffrån med skammen i behåll. Ska jag leva så här? ska jag tro på mr R ? Ska jag hålla mig dessa ynka måader somär kvar? Jag har åtmistonde halva paketet redan nu!? Ett beslut kan jag inte ta här och nu.

En droppe i havet

Hon vill inte ha mig. Dem vill inte ha mig. Jag är inte ens vatten värd och min existens varar inte i hennes atmosfär. Hennes ögonlock höjs inte när jag passerar genom dörrposten. Och i allt detta nekande undrar jag om hon skulle reagera om jag svimmade. Svimmade av och låg medvetslös på hennes golv. Jag leker ofta med tanken och att iscensätta detta scenarium. Det lockar mig enormt. Men risken att allt blir en enda stor pannkaka. Flertal gånger har jag låtit henne hantera sin sorg, besvikelse , missunnande genom att bemöta mig med detta hat och missrespekt. Hon har fått mina tårar att falla tusentals gånger. Och jag har varje gång torkat mina kinder röda och nariga. Somnat med klumpen i magen och längtat efter en trygg hamn. Handen slår mig hårdare och hårdare och för var gång reser jag mig upp snubblandes och ostabil. Gnuggar bort sanden ur ögonen och lägtar efter kvinnan som tog mig till jorden. Det finns en likhet mellan dessa två kvinnor dem bär båda två på en styrka , en säregen vilja och är inombords ett lejon. Där bland alla dessa känslor kommer det dåliga samvetet fram och bilden av mitt lejon till mamma har bleknat på näthinnan. 3 starka kvinnor , 3 starka lejon och jag. Jag är som dem jag vill som dem 4 enivsa lejon på en savann skapar oro och intriger. Och inte blev jag klokare !

Min svärmor

Min svärmor är en väldigt stark person. Hon vet vad hon vill och hon gör bara som hon själv vill. Hon har haft väldigt starka åsikter ang min sambos val av blivande livskamrat. Svenska tjejer är inte bra , adopterad och utan tillkännagivande bakgrund , skilsmässobarn och icke arabiskt talande. Orsakerna till att hata mig och förneka min existens har varit enorm. Första gångerna vi var i samma rum satte hon på sig skygg lapparna och såg inte mig. Dukade med en tallrik färre vid middagen , färre kaffe koppar och vid dessrtern glömde hon alltid bort att fråga om jag ville ha. MIn första jul med henne var inge vidare. Dagen innan hade hon sagt till min svägerska att hennes son skulle komma hem med "den där". Senare den kvällen var vi på en stor tillställning och hennes bästa vännina frågade mig vad jag hette då min svärmor hade sagt att hon inte visste. Förnekelse och åter förnekelse. Men jag har stått ut för att jag vill inget hellre än att leva med min nuvarande sambo. Och självklart har jag fällt tårar , skrikit på honom och mått fruktansvärt dåligt psykiskt. Jag förstår mycket väl om folk skulle kalla mig självdestruktiv. Med tiden har situationen blivit lättare men det är inte i närheten av perfekthet.

Välkommen cancer

Det är nog dags att inse Cancer är rätt farligt. Det är dags att välkommna cancer som en del av vardagen. Herr cancer har flyttat in i min fars prostat för ett år sedan. Och han envisas med att var akvar där. Även fast den omtalade roboten har varit där och petat bort så vill han vara kvar. Han verkar trivas där det är väl varmt och skönt. Men kunde han inte gjort bo någonannanstans. Inte frö att jag vill att någon annan ska lida men är han i huvudtaget tvungen att göra bo? Min far kanske inte alltid har varit den där perfekta fadern och vem vet detta kanske är karma. Men nej för hur mycket ilska jag än kan ha för min far så vill jag inte att han dör. Jag vill att han ska lära sig hur man beter sig mot sitt barn men inte vill jag att han ska dö.

Tankar från första våningen

Så kallade svärmor. Kvinnan som inte vill veta av mig. Kan man som kristen utesluta en annan kristen människa pga landsmän? Är det meningen att inte låta ens son välja vad han vill om han ändå håller sig inom ramarna? Det är förnedring på högnivå och dagis lekarna är enorma. Men med min kristna tro och min snällhet kan jag inte avsky henne. Även fast jag vet att hon hellre ser sin son med någon annan än mig. För i hennes ögon duger jag inte. Pratar inte hennes språk , och min familj är inte så som hon vill. Men hon känner inte någon utav oss. Om hon visste skulle hon aldrig bete sig så här. Vad min familj angelägger så JA min far med fru är inga direkt praktexempel på kärn familjen. Men jag gör allt min man vill och mer där till. Han kommer alltid hem till ett städat hem. Det finns alltid mat på bordet och hans kläder är alltid rena. Kalla mig slav men nej jag trivs så här. Jag gör inget för att jag måste utanför att jag vill. Barn är för mig en guda gåva och så många gud vill att jag ska ha så många kommer jag att föda. Jag kommer ge mina barn allt , en trygg uppväxt ett kristet tänkande och självrespekt och en tro på livet. Men ändå finns där en kvinna som vill att jag ska ge mig iväg. Hur kan man vilja sära på två människor som älskar varandra och somhar gått genom eld och vatten i över sju år? Är det ren envishet eller egoism?

23 augusti 23:55

SEn då när hjärtat går i kras och jag inte känner längre? Vad händer då?Kommer det att bli värre? När allt komme röver mig och pulsen slår i 180 då vill jag bara ömsa skin och krypa ur mig själv. BANKAR HUVUDET I VÄGGEN

Min plats i ledet

Jag har alltid ställt mig på min plats i ledet. Rättat mig efter andras tankar , åsikter och viljor. Har inte varit den som sagt ifrån eller yttrat mig. Men dem senaste åren har jag lärt mig att säga nej och att säga ifrån. Allt resulterar nu i att jag bara får skit tillbaka. Av en kvinna som passerat mitten utav livet. Från ingenstans kom hon in och skulle tillrätta visa mig. Och när allt kom till beslöt vi gemensamt att ta allt face to face. Men gång på gång kommer det fram till mig bakvägen att hon hugger mig i ryggen. Lessheten är enorm och tårarna har rullat gång på gång. Jag går tillbaka till att rätta mig efter alla andra. Det blir tyst igen jag stänger min dörr. Rädslan finns här igen och alla får styra mig igen. Jag blir den instänga flickna i puppan. I min puppa lever jag och vill inte se rädslan i vit ögat. Flickan med lucifer på axel börjar långsamt komma tillbaka. Och någonstans finns det en trygghet att infinna sig under Lucifer. Sparka du slå du jag kanske inte ger tillbaka så som du vill. Men en sak är säker jag kommer aldrig gå därifrån. Falska människor läser jag av på en gång.

Familjen anorlunda

Jag har en syster. Eller ja styv syster kan vi väl mera säga att vi är. Hon har en viss förmåga att alltid framhäva sig själv som något bättre än alla andra. Hon försöker trycka ner mig i skorna. Försöker få mig att inte hoppas och tro på mr X. Det hon inte kan få ska inte heller jag ha. Det är så hon fungerar. Jag har ingen normal relation till någon i min familj. Pappa har alltid tröstat och visat kärlek genom pengar och materiella ting. Han har satt mig på en pidestal högt ovan molnen. Där står jag och vågra knappt röra mig för rädslan för att min nystrukna spets på klänningen skall bli smutsig. Och jag vet om jag får allt jag pekar på. Det är aldrig till min egen fördel tyvär. Mina syskon är 3 stycken personer som jag egentligen inte känner. Våra föräldrar är gifta med varandra. Pappa lämnade min mamma när jag var 3 år. Han valde ett vrak framför min mamma. Sin egna klient. En sönder pundad dam med munnen utan tänder. Hon sig dollar täknet blinka stort. Och jag kan aldrig förstå hur faan han kunde. Vad har hon som min mamma inte har?
Jag älskar min mamma men det tog 18 år innan jag hörde henne säga dem orden till mig. Pappa har väl överkonsumerat dem orden medan mamma har under konsumerat dem. Jag fick be henne säga dem en kväll när döden kändes som ända utvägen. Det var en kväll när psyk blev min räddning. Min fars fru är en ragat som bara ser till sitt eget bästa. Hon skulle gå över lik för minsta lilla krona.

20 augusti 2002

Det var vägning nyss. Helt sjukt vågen visade mer än den där hemma. Hur ska jag kunna gå ner i vikt här? När jag kommer härifrån är det banta som gäller. 9 kg ska bort. Och om det inte var för att jag var här så skulle jag klara av det galant på 8 veckor. Men här nej det går inte. Eftersom man tydligen ska lära sig äta här ja dem påstår att jag inte kan den. Så nrä jag komem rhem halverar jag bara portionerna till en början så rasar jag i vikt sen.
Blir tvingad att äta frukost jag har aldrig ätit frukost i hela mitt liv. Varför måste jag göra det nu? Och frukosten är enorm. fil med musli 2 smörgåsar och te. Det är vad jag normalt lever på en hel dag. Här ska det tydligen fikas också kaka. Dem ställer fram kakor och anser att jag ska äta en kaka? men snälla vilken planet är dem ifrån? Jag kan inte tårarna sprutade och jag skakade av rädsla. Lucifer dök upp på min axel och allt blev svart.
Det ska bara vara gemensamma aktiviteter hela tiden och jag behöver min ensamhet. Inte ens efter maten får man gå till sitt rum. Jag vill hem. Jag vill inte bli styrd av några överviktiga människor som har fått försig att jag ska äta kakor. Pratade med Mr X igår han skulle ringa upp men gjorde aldrig det. Vill tillbaka till fredagen. Då han sa att han kom för min skull och låtsades att jag var hans flickvän. Den mannen tar upp all min hjärnverksamhet.

19 Augusti 2002

Sitter på tåget. Är på väg. På väg mot något nytt något jag inte vet vad det är. Natten till diag var så hemsk. Så svårt att sova specielt brevid en person som jag inte bär några känslor för. Jag vet att hans känslor för mig är enormt stora förhållanden och kärlek är så nytt för honom. Jag måste avsluta denna relation. Mina känslor finsn någon annan stans. MIna känslor är enormt stora för mr X. Mr x var i mina tankar hela natten. Vill tillbaka till fredagens kväll. Hans famn var min trygghet. Är det så fel att vara kär i mr X? Han är den första som fått mig att känna trygghet i famnen. Jag vet att han inte är svensk men han är ju faktist kristen so what? Rök begäret är enormt. Men snart snart i göteborg. Har 20 min på mig då att röka. Helvete måste livet vara så här komplicerat? Undrar hur lång tid dessa åtta veckor tar? Tänk om jag inte trivs där? Kommer någon att hälsa på mig? Hur blir det med mr X? och hur gör jag slut på mitt förhållande med mr wrong?Framtiden skärmmer mig like hell!Jag saknar alla redan. Och dem påstår att åtta veckor går fort. No way! Jag är inte beredd att bearbeta allting. Våldtäkt , adoption, kärleken och föräldrar. Är verkligen dessa faktorer anledningen till mina problem?If tomorrow never comes? Behöver så mycket nu men jag kan inte ta något förren jag har lärt mig att ta hand om mig själv. Jag har åtta veckor på mig i ensamhet utan en strävig omgivning
.
Kväll!
Har pakat upp mina saker. Mitt rum är faktist riktigt fint och badrummet är stort. Undrar om man kan kräkas här utan att det hörs ut? Alla möbler i mitt rum går i samma ljusa träslag med mörka snirklar. Första måltiden hhär idag var helvetisk grät mig igenom hela. Mr wrong har ringt flertal gånger på min mobil men jag vägrar svara. Har pratat med Mr X faan va jag saknar honom. Vill till hans famn, och det är nu. Hur ska jag kunna somna här? Visserligen har dem rosa små tabletterna runnit ner i min hals. Men jag känner inte av dem. Det bor faktist andra här. Fröken S är den enda jag pratat med. Vi två är dem enda som röker. Så vi spenderade en timme på balkongen. Solen gick ner över havet det var vackert. Det bor en annan flicka här hon heter ida. Hon gråter konstant och är jätte smal. Nu ska jag göra sit ups!

Bebisen

Jag sväljer min stolthet. Längst där inne vill jag bara hata allt som har med den där bebisen att göra. Avundsjukan är så enorm. Det borde vara min mage som putar. Min kropp som vill kasta ut all mat jag äter. Men åter igen för Mr R skull klistrar jag på ett leende. Kliver i min roll som svägerska och handlar ännu ett mjukt paket från Hm.
Bussen jag sitter på fylls av dagis barn och jag vill bara kliva av. Får se ultraljuds bilder. Det vänder sig i magen. Och jag tycker att det ser ut osm en liten flicka. ONT! Det får bara inte vara en flicka. Jag vill ha en liten flicka med korkskruvar som jag kan klä i alla rosa ting. Jag är avundsjuk och det är bara att acceptera.