om att vara

Med en förhppningsvis kommande sjukskrivning ligger jag nerbäddad , frusen och tung. Funderar på när och hur mitt jag kunde bli en trasig själ med så många rädslor. Försöker var här och nu genom att förhålla mig till min kropp. Där nere är tårna ,naglarna känns mot det svala lakanet. Benen har sin tyngd mot lakanet precis som magen som tungt tungt pressar ut sig och skapar en smärta i min rygg. Svanken bränner , axlarna vilar sig mot min kudde. Armar och fingrar spelar fint över tanjent bordet. Borde vara pianot hemma i villan istället. Mitt egna lugna gömställe. Ögonen skapar tårar som långsamt söker sig ner över kinden och lämnar salt smak i min mun gipa. Frossan är värst mitt i högtryck fryser jag. Orken att hulka, skrika och gråta hysterisk är övervunnen med smärtan i min kropp. Skrubbsåret på handleden svider till och påminner mig om tiderna när dansen gav mig men för livet. När allt handlade om rak i ryggen och självdestruktiva tankar.
Det är en lång resa jag måste ta. Det är en lång väg att hitta tebax till mig själv. Vem är nu jag själv? Jag måste med papper och penna sortera ut mina problem mina sorger och besvär. Jag måste ta emot den hjälp jag får. Inte neka eller hoppa av på vägen.
Vem är jag och vad vill jag? Vad ska jag acceptera? vad vill jag med mitt liv? Hur ska jag komma dit och vilka människor får vara med på färden?