Jag vill njuta av varje andetag. Jag vill låta luften rena mina lungor och le mot himlen. Men det finns ingen möjlighet. Mitt hjärta slår tungt och själen är målad i svart. Tårarna är så nära och hjärtat gör så ont. Livslusten försvann lika fort som sommaren. Att lägga mig under täcket och låta veckrona pasera är precis det jag skulel behöva. ASlla måsten och alla tvång känns menlösa och onödiga. Som detbarn jag en gång var vill jag ligga i foster ställning och låta tiden passera.
Jag ser ingen lycka i allting runtomkring. Låter telefonens signaler passera och ljudet irriterar mig så extremt.
Jag finner inte glädjen i ditt ansikte , jag finne ringen hunger inombords. Lugnet som en gång fanns är som bortblåst och min trygghet existerar inte. Tårarna smakar salt i min mungipa och jag lämnar inga spår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar