Stressad madam

På min arbets plats finns det några rejäla bitterfittor. Jag kallar dem så klimakteri kärringar som inte riktigt förstått att dem borde gå i pension. Eller så har dem förstått men dem har inte råd. Där av blir dem ännu mer bitterfittor eller klimaterikossor kalal dem vad ni vill. Jag vet att min chef är nöjd med min arbetsinsatt. Hon är så mycker mer än nöjd. För jag ger alltid mina patienter det lilla extra och jag får alltid min arbetsplats att se hel och ren ut. Jag gör säkerligen mer än vad jag behöver men jag klagar inte. Tvärt om jag tycker om det. Det får däremot finnas en gräns. Har inte andra människor respekt för det man gör? Nej dem ska trycka ner än i skorn och förstöra. Vuxna människor som är tvugna att stöka till i hyllorna bland renvikta ting. Och när man gör sitt yttersta då ska det skrikas sväras och jag får skulden för att jag tex har ont i ryggen. Jag gör ändå mitt jobb oavsett min smärta. Jag är glad, jag får anhöriga och besökare att känna sig välkomna. Jag älskar mitt jobb men när dessa bitterfittor får lite mer luft än vanligt då får jag nog. Orden gjorde så ont i mig. besvikelsen var enorm och tårarna ville bara falla. Tvättstugan blev min räddning. Bland smutsiga lakan och nytvättade drag fann jag min plats. Tårarna fick falla fritt och jag ville bara försvinna. Sms till Söt och svar med tröstande ord. Tog min rast och försvann ner till tegelhuset och dess trygga och anonyma fäste. En stund i samtal med söt så känndes allt bättre. Men dock så mycket jag kan hata dessa klimakteriekossor