Ett tungt hjärta

Olusten ligger där i magen och tär. Oron börjar långsamt att krypa sig på. Och det känns så olustigt att gå till jobbet. Pratar med Söt och får ännu mer oro i kroppen. Hon låter off , nedstämd och slut på allt hopp. Hon pratar om att inte orka längre, inte engagera sig och inte vara mer delaktig än behovet. Jag vill bara fly. Varför har inte min chef hört av sig och frågat om min rygg? Arbetskada är tydligen obekvämt och jobbigt. Eller så är det så som Söt säger dem har haft ett himelrike där utan oss två. Ingen som sagt ifrån tillrättavisat eller hörts. Alla har njutit och andats ren luft? Varför ska jag alltid måla upp mig själv som boven i dramat? Varför låter jag aldrig mig själv vara den goda i pjäsen? Jag längtar att få jobba , jag saknard elar av min arbetsgrupp. Tar ett djupt andetag. JO det ska bli bra. Ta problemen när jag är på plats om nu problemen finns. Men oron växer ändå. En nypa frisk luft och en kaffe kanske gör saken lättare?