Jag har tappat bort mitt wisemind

Min hjärna har gått på högvarv i snart ett år. Jag har inte varit en lätt person att leva med. Jag har varit en tjatande gnatande människa. Har pendlat i tillstånd mellan grått och skrik. Mina skratt har varit få och de flesta har nog varit tillgjorda för stunden. Ikväll var hysterin på max och jag gjorde tom en handling som inte funnits på många år. Tillslut kunde mr R säga saker som gick in i mig. Ord och fraser som sårade men ändå berörde och fick mig att inse. Jag har inte varit lätt att leva med. Vi är två som är skyldiga till detta visst men jag har absolut inte gjort saken bättre. Under himlens sken insåg jag att jag har tappat mitt wisemind. Tiilståndet som är någonting imellan förnuft och känsla. Mitt förnuft har helt och hållet varit frånvarande och mina känslor har varit så enormt sårbara och svängande. Jag är den enda som kan få ett slut på det här. Jag är den enda som kan vända det här. Och det måste ske nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det men jag vet om jag inte gör det så kommer jag att stå ensam. Den människa som betyder mest kommer att gå sin väg om jag inte reder ut min hjärnverksamhet. Min hjärna och alla tankar som springer runt där uppe har styrt mig och förhindrat mig ifrån att vara den jag faktist är. Det gör ont att veta att jag sårat så enormt och förstört något så viktigt och betydelse fullt.
Allt jag kan säga är FÖRLÅT och sen är det upp till mig att ändra allting.