Inombords svajar känslorna som en bergochdalbana. Rädslan är stundtals enorm och det är svårt att övertala mig något annat än min egna idiotiska känsla. Tacksamheten är enorm men jag precis som han har så svårt att beskriva det , bemöta den och visa den. Där faller ofta en konversation i slutändan. Längst där inne vet vi båda sanningen men när pressen är förstor faller vi ofta tillbaka på dumma ord utan en uns sanning.
Om nätterna låter jag mina fingrar söka upp dina , mitt ansikte vilar ofta i din öppna hand och tryggheten är på topp. Doften från din kropp är närvaro och trygghet och det är så påtagligt när den inte är här. Jag kan lukta mig mätt på din doft. Om natten i trygghetens liv är allt så bra. Där är vi och ingen annan och det är våran borg. Det finns inga ord för hur tacksam jag är för allt du gjort. Jag vil måla tacksamheten i alla världens färger.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar