Vad än så blir det ramaskrik

Jag har tänkt och mr r har tydligen gått i samma tankar. det är fortfarande för mycket åsikter som snurrar runt och dem gör oss så less. Det är riktigt trötsamt med människor som inte kan se andras lycka. Dessa människor skapar samma känslor hos mig då. Det är ju så om du behandlar andra illa blir du behandlad illa tillbaka. Och jag har personligen ingen som helst kraft till att behandla dessa människor gott längre. Jag har någonstans avsagt mig rollen som snäll, hjälpsam och slagpåse. Nu vårdar jag hellre relationerna med människor som jag får någonting tillbaka utav.
Därav är nu planerna att ställa in bröllopet och göra det på vårt egna sätt. En enkel cermoni i rådhuset och sedan få vårt äktenskap välsignat utav prästen. Detta är absolut inte vad vi vill längst inne men det känns som den bästa lösningen. Vi kan inte längre vänta och låta andra få en second chans att älska vårat val att leva tillsammans. Därav känns denna lösning som den bästa just nu. Jag vet att min mor kommer bli tokig , hennes ända barn kommer aldrig stå i vit klänning inför gud och denna församling. Men vad är vårt val då? Vad har vi att välja på? Tiden tickar långsamt iväg och vi vill också skaffa barn i rimlig ålder. Vi har också ett liv att leva. Det är vår tur nu. Systern har fått allting, svärmodern har fått sin chans inte en och inte två gånge rutan fler. Och brodern med frun ja dem lever sitt liv utanför gränserna av gudsvilja. Jag har aldrig bett dem om förlåtelse jag har stått där snällt och tagit emot. Låtit broderns ord slå rakt in i mig. Bara gud vet antalet på tårar som jag fällt pga av alla dessa. Bara jag vet alla idiotiska ting lucifer fått mig att göra mot mig själv pga dessa.
Det måste få ett slut nu det måste bli en förändring. och jag kan inte förstå hur gud kan vilja göra så här mot mig.