Jag tröstar mitt inre med minnen av vänskapen. Tårarna torkar långsamt och ger smak av salt på min tunga. Tänker tillbaka på tiden som gått så fort. Tänker på allt jag stått ut med allt jag gått igenom för att få det jag vill.
Och jag vet jag är självdestruktiv på många sätt. Jag har lärt mig utav mina misstag. Jag har fångat stunden när misstagen blev till verklighet. Och med tusen nålar under fötterna ser jag sanningen i vitögat. Jag vill försvinna bort i världen där det bara är du och jag. När jag trycker mina bröst mot din ansikte och du bekräftar min kvinnlighet genom att älska mina bröst. Min stoltaste ägo del som känns så smutsig innan vårat rollspel tar fart.
Teater är mitt liv. Livet är en teater men jag har tappat bort mitt manus och står barryggad inför framtiden. Minns en uns av kärlek , knubbiga fingrar som långsamt smeker bort mitt hårstå från kinden. Fumliga fingrar och en ren och skär kärlek. Långa plågsamma kärleksbrev. Bilder av minnen , lådan med allt som var ditt och mitt. LÄnge fick den bo i min garderob. Jag ville inte släppa dig jag ville inte ha dig. Men lådan var kvar. Jag ville ha kakan samtidigt som jag inte kunde äta upp den. Dina ständiga tårar dina ständiga frågor som plågade mig invärtes. Det var mitt fel. Om jag inte hade valt att gå, vart hade vi stått idag?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar